20 oktober - Verksamhetens behov

I lokala förhandlingar, men också ibland i övergripande sammanhang, säger arbetsgivaren att arbetet måste fördelas efter verksamhetens behov. Jaha. Som om man kunde tänka sig motsatsen, nämligen att arbetet fördelas efter något annat än verksamhetens behov.
”Verksamheten” i fråga är forskning och utbildning av hög kvalitet och med nära samband. Verksamhetens behov torde vara just att kunna uppfylla det senare, det vill säga att kvaliteten är hög och att det finns ett nära samband. Men här klickar det. För när arbetsgivarna säger att arbetstiden ska planeras enligt verksamhetens behov betyder det att arbetstiden ska planeras efter hur mycket fasta forskningsanslag verksamheten har.
Det är nu uttrycket verksamhetens behov blir verkligt intressant. För i någon mån är det naturligtvis så att det fasta forskningsanslaget från regeringen är ett uttryck för hur regeringen vill styra verksamheten, det vill säga vilka behov regeringen tycker att verksamheten har. Och att döma av resursfördelningen gör regeringen bedömningen att balansen i verksamheten kan se olika ut på olika lärosäten, vilket naturligtvis kan vara korrekt. Men kan man tänka sig att verksamheten att bedriva forskning och utbildning på vetenskaplig grund och i nära samband INTE innebär att det finns behov av att lärarna är vetenskapligt aktiva?

18 oktober – Skillnaden blir allt större.

1 januari 2011 träder en ny högskoleförordning i kraft. Där är rätten till prövning för befordran borttagen. Det betyder att det inte längre är den enskilde universitetslärarens utbildning och vetenskapliga och pedagogiska kompetens som ska avgöra om hon/han kan befordras till lektor eller professor. I stället ska lärosätets behov av kompetens avgöra huruvida man tillåter prövning för befordran. Det betyder i klartext att arbetsgivaren kan anse att anställda som utvecklats har för mycket kompetens, en intressant ståndpunkt i sig. Men i och med autonomin så ska lärosätena ha denna frihet att själva bestämma nivån på den önskade lärarkompetensen.

Idag, drygt två månader innan den nya förordningen börjar gälla, har Jan Björklund presenterat lärarlegitimationsreformen. Reformen innebär inte bara vissa kvalitetskrav för anställning av lärare, utan också att den som har licentiatexamen och fyra års erfarenhet ska ha rätt att prövas för befordran.

Medan kraven alltså hårdnar när det gäller lärarkompetens i ungdomsskolan ska högskolan ha rätt att anse att de anställda är överkvalificerade och inte behöver befordran. Dessutom: ungdomsskolans lärare ska ha lärarexamen och legitimation för att få sätta betyg. Men alla krav på anställning av lärare i högskolan försvinner 1 januari. Regeringens politik i synen på lärarnas roll när det gäller utbildningens kvalitet uppvisar tydliga brister på logik.

8 oktober - Seriösa kvalitetsmätningar?

Att SULF varit starkt kritiska mot det kvalitetsutvärderingssystem regeringen i våras lämnade över till riksdagen, och som sedan beslutades, är väl känt. Det är tveksamt huruvida det alls är vettigt att tilldela resurser efter kvalitet, särskilt som kvalitet inte är lätt att vare sig definiera eller mäta entydigt. Det är till och med svårt att på ett relevant sätt jämföra olika kurser och moment inom en och samma utbildning, och att jämföra en kandidatexamen i humaniora med en civilingenjörsexamen ter sig orimligt. Men nu sitter vi med det systemet och det är bara att hoppas på det bästa.

Därutöver annonserar Högskoleverket i senaste numret av Nyheter och debatt att de avser göra studentenkäter. Informationen från dessa enkäter ska användas till studentinformation. Vi är många som välkomnar bättre information till blivande studenter, men jag ser skäl att vara oroad över dessa studentenkäter. De ska nämligen utformas och genomföras av HSV:s informationsavdelning. Inget ont om avdelningen som sådan. Mycket av den information som kommer från HSV är proffsig och genomtänkt. Men i min värld är informationsavdelningen till för just detta: att utforma informationen. Kunskapen om hur man samlar in och utvärderar är väl inte deras specialitet? Fast kanske ser jag spöken i onödan, och är alltför mycket påverkad av mina år som b- och c-uppsatslärare tillsammans med kolleger som till skillnad från mig behärskar metoden. Kanske är det inte alls så svårt som jag tror? Eller?

Regering utan högskoleminister

Så presenterades den nya regeringen och en regeringsförklaring levererades. På ministersidan försvann en högskole- och forskningsminister och istället överfördes frågorna till en utbildningsminister som därmed fick en större och bredare portfölj än någon utbildningsminister haft på länge. Att samma minister nu ska hantera inte bara förskola, grundskola och gymnasium, utan också forskning och högre utbildning, visar på att högskole- och forskningsfrågorna knappast varit i fokus när regeringen skulle sättas samman. För detta har sektorn anledning att känna oro.

Även vad gäller politikens innehåll finns mycket kvar att bevisa. En kvalitetssatsning på den högre utbildningen utlovas i regeringsförklaringen, utan att närmare specificeras. Den för sektorn nya ministern måste visa att detta är mer än ord, att det är en satsning på fler undervisningstimmar för landets studenter, och en satsning som också ger studenterna en forskningsanknuten grundutbildning.