Jan Björklunds förslag att skapa arbetsro åt forskarna genom färre ansökningar är rätt tänkt: processen kring alla forskningsansökningar är rent kontraproduktiv och medför allt för stora transfereringskostnader. Men att ge färre forskare större resurser är inte det som kommer att skapa bättre förutsättningar för grundforskningen.
”Vi måste våga satsa på spets” är rubriken på artikeln. Intressant nog är det bara tre dagar sedan en artikel på samma debattsida visade att excellenssatsningar inte lett till bättre forskning och fler publiceringar. Jan Björklund borde av den artikeln ha dragit slutsatsen att man måste ompröva själva grunden för forskningsfinansieringen – det räcker inte att byta ordet ”excellens” mot ”spets”.
Efter regeringens lovvärda satsning i förra forskningspropositionen bedrivs ca en procent av världens forskning i Sverige. Om vi fortsatt bara satsar på de miljöer som leds av en handfull kända manliga seniorer kommer vi ganska snart att ha förlorat möjligheten att effektivt följa och tillgodogöra oss den forskning som sker inom andra ämnesområden än dessa. Som Wold, Jordansson och Sandström påpekade kommer det inte ens att leda till fler publiceringar.
Som kunskapsnation måste vår ambition vara större än att vi ska ha några kända universitet och några forskare i världsklass. Vår ambition måste vara att ha forskning av en sådan bredd och sådan klass att vi kan använda och vidareutveckla den forskning som produceras i andra delar av världen. Med mindre ska inte ett rikt land som Sverige låta sig nöjas
20 december 2010
Så rätt du tänkt, fast det blev fel del I
I fredags presenterade Jan Björklund sina åsikter om framtidens forskning på DN Debatt: färre ansökningar ska ges större anslag för att skapa arbetsro åt forskarna. Jag har många synpunkter på detta, men det jag först vill ta upp är det konstitutionella perspektivet. Det Björklund aviserar är nya anvisningar till forskningsråden i de regleringsbrev som just nu beslutas av regeringen inför myndigheternas verksamhet 2011.
Jag undrar med vilken rätt utbildningsministern kan ge forskningsråden dessa förändrade direktiv. Såvitt jag kan se fanns inte dessa nya principer för forskningsrådens fördelning av projektmedel med i 2008 års forskningsproposition som riksdagen tog ställning till inför perioden 2009-2012. En förändring av principerna som finns i propositionen borde riksdagens ledamöter få möjlighet att ta ställning till. Det skulle också ha inneburit att förslaget kunnat debatteras öppet inom sektorn.
Nu fanns ju debatten redan när propositionen lades: flera viktiga principer redovisades, men inte i sådan form att riksdagen fick ta ställning till dem - vilket faktiskt ledde till en KU-anmälan. Men det här fanns inte ens med bland det regeringen redovisade att man behövde göra. Det betyder att riksdagen inte tagit ställning till vare sig det som lades fram i propositionen eller till det man nu säger. Man kan tycka att det här är så viktigt att det faktiskt borde lagts fram i riksdagen - och debatterats.
Debatten behövs, för förslaget bygger på den riktiga analysen att forskarna behöver arbetsro och inte ägna tiden åt ansökningar, samt insikten att mer grundforskning behövs. Men tyvärr är Björklunds förslag kontraproduktivt, och kommer inte att öka Sveriges konkurrenskraft. Jag återkommer om detta. Idag nöjer jag mig med att undra om förfaringssättet verkligen kan ifrågasättas även om det är konstitutionellt korrekt.
Jag undrar med vilken rätt utbildningsministern kan ge forskningsråden dessa förändrade direktiv. Såvitt jag kan se fanns inte dessa nya principer för forskningsrådens fördelning av projektmedel med i 2008 års forskningsproposition som riksdagen tog ställning till inför perioden 2009-2012. En förändring av principerna som finns i propositionen borde riksdagens ledamöter få möjlighet att ta ställning till. Det skulle också ha inneburit att förslaget kunnat debatteras öppet inom sektorn.
Nu fanns ju debatten redan när propositionen lades: flera viktiga principer redovisades, men inte i sådan form att riksdagen fick ta ställning till dem - vilket faktiskt ledde till en KU-anmälan. Men det här fanns inte ens med bland det regeringen redovisade att man behövde göra. Det betyder att riksdagen inte tagit ställning till vare sig det som lades fram i propositionen eller till det man nu säger. Man kan tycka att det här är så viktigt att det faktiskt borde lagts fram i riksdagen - och debatterats.
Debatten behövs, för förslaget bygger på den riktiga analysen att forskarna behöver arbetsro och inte ägna tiden åt ansökningar, samt insikten att mer grundforskning behövs. Men tyvärr är Björklunds förslag kontraproduktivt, och kommer inte att öka Sveriges konkurrenskraft. Jag återkommer om detta. Idag nöjer jag mig med att undra om förfaringssättet verkligen kan ifrågasättas även om det är konstitutionellt korrekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)