Jan Björklunds förslag att skapa arbetsro åt forskarna genom färre ansökningar är rätt tänkt: processen kring alla forskningsansökningar är rent kontraproduktiv och medför allt för stora transfereringskostnader. Men att ge färre forskare större resurser är inte det som kommer att skapa bättre förutsättningar för grundforskningen.
”Vi måste våga satsa på spets” är rubriken på artikeln. Intressant nog är det bara tre dagar sedan en artikel på samma debattsida visade att excellenssatsningar inte lett till bättre forskning och fler publiceringar. Jan Björklund borde av den artikeln ha dragit slutsatsen att man måste ompröva själva grunden för forskningsfinansieringen – det räcker inte att byta ordet ”excellens” mot ”spets”.
Efter regeringens lovvärda satsning i förra forskningspropositionen bedrivs ca en procent av världens forskning i Sverige. Om vi fortsatt bara satsar på de miljöer som leds av en handfull kända manliga seniorer kommer vi ganska snart att ha förlorat möjligheten att effektivt följa och tillgodogöra oss den forskning som sker inom andra ämnesområden än dessa. Som Wold, Jordansson och Sandström påpekade kommer det inte ens att leda till fler publiceringar.
Som kunskapsnation måste vår ambition vara större än att vi ska ha några kända universitet och några forskare i världsklass. Vår ambition måste vara att ha forskning av en sådan bredd och sådan klass att vi kan använda och vidareutveckla den forskning som produceras i andra delar av världen. Med mindre ska inte ett rikt land som Sverige låta sig nöjas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar