SULF söker Chefsutredare

Sveriges universitetslärarförbund, SULF, är en partipolitiskt obunden facklig organisation och ett professionsförbund för universitetslärare, forskare, doktorander samt jämförlig personal. SULF, som har knappt 20 000 medlemmar, är partipolitiskt obundet och anslutet till Sveriges Akademikers Centralorganisation, Saco. På det centrala kansliet i Stockholm arbetar 22 personer, och vi har sju lokala kanslier vid de största universiteten. Vi söker nu en

Chefsutredare
Ditt arbete innebär att ensam eller i samarbete med förtroendevalda och andra anställda ta fram rapporter och underlag för SULF:s forsknings- och utbildningspolitiska beslut, att bevaka den utbildnings- och forskningspolitiska debatten nationellt och internationellt, skriva remissvar samt representera förbundet i olika forsknings- och utbildningspolitiska sammanhang. Rådgivning till förtroendevalda och enskilda medlemmar ingår också i uppdraget.

Du har akademisk examen och har ägnat åtminstone några år av ditt tidigare yrkesliv åt analys av utbildnings- och forskningspolitiska frågor och har därmed ett nätverk inom högskolesektorn. Du bör ha förståelse för rollen som tjänsteman i en förtroendemannaorganisation.

Du måste också:
- Ha lätt för att uttrycka dig muntligt och skriftligt på svenska och engelska
- Ha ett intresse för att förena utbildnings- och forskningspolitiska perspektiv med fackliga perspektiv, det vill säga SULF:s dubbla ansvar som fackförbund och professionsorganisation
- Kunna arbeta både självständigt och i grupp

Det är meriterande om du:
- Har doktorsexamen
- Har arbetat på universitet eller högskola, särskilt om du varit universitetslärare
- Har arbetat med sektorns resursfrågor
- Har arbetat som tjänsteman i en politisk/förtroendemannastyrd/kollegial verksamhet

Arbetet på kansliet bedrivs i en miljö där det finns stor samlad kunskap om den svenska högskolan. Du erbjuds goda möjligheter att bygga utveckla dina kunskaper och vidga och fördjupa din personliga kompetens på flera sätt.

Sista ansökningsdag 7 januari.
Ansökan skickas till ansokan@sulf.se eller till
Git Claesson Pipping, SULF, Box 1227, 111 82 Stockholm
För mer information kontakta
Git Claesson Pipping, förbundsdirektör, 08-505 836 11, e-post
Johanna Kemi, Sacoföreningen vid SULF:s kansli, 08-505 836 24,e-post
Ann Fritzell, 08-505 836 29, e-post, nuvarande tjänsteinnehavare

16 november – Universitetslärarstämma med kritiska och analyserande röster

Idag gick årets universitetslärarstämma av stapeln under rubriken Utbildning + forskning = sant? Såhär direkt efteråt är det svårt att bestämma vad som vad det mest intressant, för inläggen höll alla en hög och jämn klass. Ni som missade den rekommenderas att följa tv-sändning på UR – bevaka SULF:s hemsida för datum för utsändningen.

Men ska jag ändå bara välja några tankar av alla de som lyftes under dagen vill jag trots allt inte lyfta fram Mick Healys intressanta inledningen om The Teaching-Research Nexus, utan två helt andra tankegångar. Den ena – representerad av Björn Stensaker från Universitetet i Oslo och Lars Geschwind som gjort många utredningar och undersökningar av svensk högskola – handlar om den globala utvecklingen men också om vad högskoleledningar och högskolepolitiker kan och bör göra. Båda två tryckte på att vi i en föränderlig värld måste se akademins uppgifter som en helhet och inte tillåta vare sig en starkare uppdelning mellan utbildning och forskning eller en kultur som prioriterar den ena verksamheten över den andra i allt från meritvärdering till löner. Resonemangen vann på att båda tog sin utgångspunkt just i något större än den svenska högskolesektorn och gjorde större utblickar.

Det andra inslaget jag vill lyfta handlade om kvalitetsutvärderingssystemet. Det var Åsa Lindberg-Sand från LU och Renée Perrin-Wallqvist från KaU som från olika utgångspunkter kritiserade HSV:s kvalitetsutvärderingar. Åsa har tidigare publicerat kritik i ämnet, och hade nu utvecklat sina tankar ytterligare när hon läst självvärderingar och hört rapporter om bedömargruppernas platsbesök. Renée hade, som prefekt för en institution, tillhört de första som fått genomgå bedömning. Deras kritik handlade i mycket om att man knappast skulle kunna ställa de mest grundläggande vetenskapliga krav – validitet, reliabilitet, verifierbarhet – på någon del av processen, och således inte heller på de resultat den levererar. Det har sagts förut med deras inlägg var intressanta därför att de faktiskt gjordes med erfarenheter från processen. Från mitt eget perspektiv kan jag konstatera att SULF alltid varit tveksamma till resursfördelning efter kvalitet. Vi har inget skäl att ändra den ståndpunkten eftersom farhågorna för att resultaten blir slumpmässiga är ganska välgrundade. Men det kanske allra farligaste är inte att en liten påse pengar ska fördelas med dessa undersökningar som grund. Det allra värsta är att det kommer att skada hela sektorn långsiktigt om utvärderingarnas trovärdighet faktiskt blir låg. Låt oss hoppas att utvärderarna inte bara agerar med sitt vetenskapliga kunnande utan också med en god portion sunt förnuft!

Sveriges lärosäten vill inte teckna avtal om meriteringsanställning

Idag avslutades förhandlingarna om en möjlig meriteringsanställning efter avlagd doktorsexamen och eventuell postdoc. Tyvärr vägrade lärosätenas företrädare Arbetsgivarverket att inkludera en möjlighet för prövning och övergång till tillsvidareanställning, så kallad tenure-track, och inget avtal kunde slutas. Detta trots att många lärosäten efterfrågar just en sådan meriteringstjänst.

Kåre Bremer bloggade igår om de fallerade förhandlingarna och verkar tyvärr ha fått felaktig information om att regelverket inte tillåter lokala avtal. Om Arbetsgivarverket väljer att delegera möjligheten till lärosätena finns inga hinder för att teckna lokala avtal om meriteringsanställningar. Som varandes medlemmar i Arbetsgivarverket kan ju lärosätena kräva en sådan delegation.

SULF arbetar enträget för att det ska finnas en förutsägbar och trygg akademisk karriär. Att återinföra forskarassistenter via kollektivavtal tar oss inte närmare det målet, men om Arbetsgivarverket eller enskilda lärosäten vill teckna avtal om meriteringsanställningar som är värda namnet så är vi självklart intresserade.

Att slå ut små lärosäten löser inte högskolans kvalitetsproblem

Utbildningsminister Jan Björklund hänvisar i en artikel på DN Debatt 111024 till demografi för att slippa göra något åt grundproblemet i den svenska högskolan. Han argumenterar för att de minskade årskullarna studenter motiverar att de mindre lärosätena slås samman med stora, starka universitet. Syftet är att bedriva utbildning och forskning med högsta kvalitet. Men frågan är hur det ska gå till.

Sveriges universitetslärarförbunds (SULF:s) ordförande Anna Götlind svarade omgående i en replik på DNdebatt.
- Det som behövs för att lösa kvalitetsproblemen i den högre utbildningen är inte en utslagning av de mindre högskolorna. I stället måste alla universitetslärare, såväl på stora starka universitet som mindre högskolor, ges en reell möjlighet att vara vetenskapligt aktiva.

Fler reaktioner kom in från bland annat SFS:
Att tro att sammanslagningar ska lösa ett komplext problem, och därför spela ett parti svälta räv med lärosätena, är inte vägen att gå. Är det något vi inte har råd med så är det att utse en hel studentgeneration till försökskaniner för ett experiment med oförutsägbara resultat, skriver Sveriges förenade studentkårer.

Fler reaktioner. Sigbritt Karlsson, rektor för Högskolan i Skövde, Karin Röding, rektor för Mälardalens högskola, Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och MP:s utbildningspolitiska talesperson Jabar Amin, Stockholms universitets studentkår

Gästbloggare: Ann Fritzell

Häromdagen deltog jag i TCO:s konferens Utbildning för ett bättre liv, där ett av seminarierna handlade om doktorandernas studiesociala villkor. Inte helt oväntat kunde de som hade erfarenhet av doktorandernas situation enas om det enda rimliga vore att alla doktorander hade en anställning redan vid antagningen till forskarutbildningen. Främsta skälet är att man då får tillgång till alla de sociala trygghetssystemen, som rätt till sjukersättning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning och pensionsavsättningar.

Det glädjande var att Oskar Öholm (M) och Adnan Dibrani (S) från riksdagens utbildningsutskott höll med. Dessutom var man överens om att om lärosätena inte själva tog ansvar för en sådan ordning måste statsmakterna ingripa. Det var egentligen bara tidpunkten man inte var överens om. Oskar menade att 2012 års forskningsproposition skulle vara lämplig för att avisera ändrade förordningsregler, medan Adnan ansåg att utskottet borde ta ett initiativ redan nu och att det nog skulle finnas en majoritet.

Själv delar jag Adnans uppfattning. Det finns ingen anledning att vänta till nästa år, speciellt som det inte längre är en resursfråga. Lärosätena har mer forskningsmedel än någonsin tidigare och att kunna rekrytera de bästa kvinnliga och manliga doktoranderna är den bästa investeringen för att säkra kvaliteten i framtida forskning.

Ann Fritzell

20 september – Trista siffror och falsk matematik

För ett år sedan skrev jag en ledare med rubriken Falsk matematik om hur regeringen framställde satsningarna på humaniora och samhällskunskap som dubbelt så stora som de egentligen var. Samma räkneekvilibristik uppvisas i årets budgetproposition. Man kan ju undra om det är detta den omskrivna matematiksatsningen syftar till: att ännu fler ska kunna trolla med siffror på samma orimliga sätt som regeringen?

Tyvärr är inte detta det enda exemplet på underligheter i budgetproppens högskoledel. Ett avsnitt handlar om att lärosätena inte ska få ersättning för studenter som är inskrivna utan att ta några poäng, och det kan ju tyckas rimligt. Samtidigt konstaterar man att studenter som inte tar poäng faktiskt kan vara sådana som av olika skäl inte klarar examinationen. I min värld har sådana studenter faktiskt inneburit kostnader för lärosätena eftersom de ju deltagit i undervisningen och utnyttjat lokaler och annan infrastruktur. Samma sak gäller de som studerar för kunskapens skull utan ambition att ta någon examen. Det är något helt annat än de studenter som skriver in sig men aldrig deltar i studierna. Regeringen konstaterar frankt att man saknar kunskaper om hur många de olika sorternas nollpresterande studenter är, men man avser ändå att dra in 440 miljoner vilket ”motsvarar ca hälften av ersättningen för studenter som inte har tagit några poäng”. Hur vet man det? Dessutom fördelas denna summa på lärosätena utan att någon fördelningsprincip redovisas.

Det tycks som om den resursfördelning grundad på kvalitet som regeringen säger sig eftersträva inte omfattar kvalitet i de egna resonemangen.

6 september - Varför skulle facket vilja ha tidsbegränsade anställningar?

När de flesta tidsbegränsade anställningar försvann ur högskoleförordningens fick arbetsmarknadens parter (i SULF:s fall Saco-S som förhandlar mot Arbetsgivarverket) ansvaret för att teckna kollektivavtal om tidsbegränsade anställningar i högskolan – om parterna anser att det finns behov för detta. Frågan är dock om det finns ett behov. Alla har sett hur lärosätena i stort sett systematiskt missbrukat möjligheten att anställa tidsbegränsat, och att karriärvägarna inom akademin är så osäkra och så beroende av annat än personlig duglighet att de riktigt karriärsmarta väljer bort akademin efter sin doktorsexamen.

Samtidigt är SULF ju ett professionsförbund, vilket betyder att vi måste se till vad som är bra för universitetslärarprofessionen. Vi kan inte, som andra fackförbund, bara hänvisa till att man kan gå direkt från utbildning till tillsvidareanställning. Skälet är naturligtvis att forskarutbildningen är en unik mix av hantverksutbildning och teoretisk utbildning.

Att lära sig forska är att lära sig att skapa – och återskapa, och omskapa – kunskap. I sin bästa form innebär det också att man lär sig leda andras kunskapande processer. Men doktoranden gör det under handledning ända fram till examen. Hon/han har inte ännu kunnat bevisa sig klara att självständigt, och utan handledare, producera och reproducera kunskap och leda andras kunskapande processer.

Därför behövs tidsbegränsade anställningar efter doktorsexamen. Därför driver SULF uppfattningen att Saco-S bör sluta kollektivavtal om att högskolan ska få möjlighet att tidsbegränsa meriteringsanställningar utöver vad LAS medger. Men naturligtvis ska ett nytt system råda bot på de dumheter som funnits i det gamla systemet – framför allt möjligheten för en arbetsgivare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra utan att ha en plan för den långsiktiga personalförsörjningen.

En förebild i detta sammanhang kan vara en svensk modell av det system som finns i USA, en modell som gör att den normala karriärvägen är en tidsbegränsad anställning som – om läraren uppfyller i förväg uppställda krav på vetenskaplig och pedagogisk skicklighet – efter några år övergår i en tillsvidareanställning. Handelshögskolan i Stockholm har redan ett sådant system.

För en fackföreningsmänniska går det emot grundstenen i vårt tänkande: tillsvidareanställningar måste vara grunden. Men från sektorns och yrkets perspektiv behövs tidsbegränsade anställningar utöver LAS. SULF fortsätter driva frågan för att göra universitetslärarkarriären sådan att svensk forskning och högre utbildning kan hålla verkligt hög klass.

Från Education Internationals kongress: en manifestation för utbildning för alla

Kongressen är slut. De sista två dagarna blev intensiva, men trots detta hann kongressen inte gå igenom alla resolutioner (motsvarande motioner) som fanns på dagordningen. Nu fick styrelsen i uppdrag att hantera frågorna. Inte en ok lösning. Styrelsen borde varit kortare i sina inlägg och talartiden begränsats redan under måndagen. Nu blev det som det blev och man får väl lära till nästa gång om fyra år, då för övrigt kongressen kommer äga rum i Nordamerika, sannolikt i Kanada.

På näthinnan kommer trots allt sitta 1500 delegater från alla världens hörn i en och samma sal som enats kring en riktning som kan sammanfattas: utbildning för alla på lika villkor. Det är en manifestation som inte ska underskattas.

Tack och hej från Kapstaden!

Från Education Internationals kongress: kloka beslut och fundering om demokrati

Kongressen startade på riktigt igår fredag, med invigning och tal av Sydafrikas vice president, ministrar för utbildning m fl och med många kloka ord om utbildning, inte minst om betydelsen för att lyfta utvecklingsländer. Under behandlingen av verksamhetsrapporten fick kongressen ta del av rapporter från delegater från länder där möjligheterna att bedriva facklig verksamhet är mycket kringskurna. Det blev tydligare än någonsin att facklig solidaritet inte stannar vid nationalstatens gränser.

Under lördagen har kongressen antagit ett policydokument kring utbildning. Dokumentet formulerar en syn på utbildning som ligger väl i linje med SULFs. Utbildning är en rättighet, ett samhällsuppdrag och inte något son köps på en marknad. Även andra skrivningar med direkt koppling till högre utbildning och forskning är, med något undantag, mycket bra. Skrivningen nedan om akademisk frihet skulle t ex mycket väl kunna återfinnas i något SULF-dokument.

"A key element of academic freedom is the right of academic staff and researchers to be directly represented on all key decision- making bodies within universities and colleges that should be founded on the principle of collegiality. This principle includes guarantees of individual staff rights such as the freedom to determine teaching style, research priorities and the right to intellectual property."

Väl medveten om den komplicerade och komplexa process det innebär att ena en kongress av detta format, borde det ändå ur demokratisk synvinkel varit möjligt att lägga förslag till ändringar i dokumentet, så som det är för andra frågor som kongressen behandlar.

Under lördagen har också valen av styrelse inletts. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén valdes. Vid detta val behövdes ingen sluten votering, men vid förra kongressen i Berlin 2007, där undertecknad också var delegat, fick Eva-Lis vid omröstningen flest röster av samtliga valda. Detta var ingen tillfällighet, Lärarförbundets engagemang i internationella frågor och i Education International är värt en mycket stor respekt.

Från Education internationals kongress i Kapstaden - anledning till oro över utvecklingen inom högre utbildning

Är på plats i Kapstaden i Sydafrika för att representera SULF vid kongressen för Education international, världsorganisation för lärarfackliga organisationer, från förskola till universitet. Organisationen samlar 400 organisationer med totalt 30 miljoner medlemmar i 170 länder och håller kongress vart fjärde år. Omkring 1500 delegater (!) ska under fem dagar diskutera utbildningspolitik och förutsättningar och villkor för världens lärare. En på många sätt viktig kongress. Tillsammans kan världens lärarfackliga organisationer göra skillnad också på den internationella nivån.

Kongressen startar egentligen imorgon fredag den 22 juli, men har redan tjuvstartat sedan ett par dagar med förmöten inom olika tematiska områden. Igår högre utbildning, idag jämställdhet.

Den bild, den riktning, som tecknas av utvecklingen för högre utbildning i världen ger anledning till oro. Högre utbildning håller på många håll på att utvecklas från ett samhällsuppdrag till något som köps på en (internationell) marknad. Med finanskrisen som ursäkt har denna utveckling förstärkts när det skurits i offentliga anslag för högre utbildning, och studieavgifter höjts eller införts. Kongressen har att ta ställning till kloka förslag som reagerar på denna utveckling.

Allt för nu. Återkommer några gånger under de kommande dagarna.

Tankar efter Almedalen

Så är man hemma igen efter två dagar och en förmiddag i Visby och Almedalen, dagar fulla av intressanta seminarier, mingel och möten. Även detta år slår almedalsveckan sina tidigare rekord, med över 1500 aktiviteter är det inte alla gånger lätt att prioritera mellan aktiviteterna. Även med begränsning till forskning och högre utbildning är utbudet stort.

Måndagen började för egen del med en s k akademisk kvart. Joakim Kalantari och Laura Enflo från Sveriges doktorandförening talade om den otrygga försörjning genom stipendier och utbildningsbidrag som fortfarande är vardagen för så många som var fjärde doktorand. Flera lärosäten har tagit beslut i rätt riktning, men problemen finns kvar och t o m växer på andra håll. Regeringen skulle kunna ändra på detta genom att förbjuda stipendier och utbildningsbidrag som försörjning inom forskarutbildningen, men väljer att förhålla sig passiv.

Dagen fortsatte med seminarium arrangerat av TCO om karriären för disputerade. Behovet av "arbetslivsanknytning" var temat. Flera paneldeltagare poängterade, helt riktigt, att forskarutbildningen i sig ger generella kompetenser som är mycket värdefulla även för arbetsmarknaden utanför akademin.

Under tisdagen hölls ett av SULF:s egna seminarier, "27 bokstäver för kvalitet i högre utbildning: forskningsanknytningsresurs", om behovet av en forskningsanknuten grundutbildning. Paneldeltagarna tyckte i och för sig att forskningsanknytningen är viktig, men tyvärr var varken SUHF-ordförande Pam Fredman eller statssekreterare Peter Honeth (FP) beredda att dra den naturliga slutsatsen att universitetslärare också ska vara aktiva forskare. SULF har här en viktig uppgift.

Sist men inte minst för egen del seminariet kring "Kokbok för en jämställd akademi", en skrift av Anna Gatti vid SULF, som tagits fram med finansiering från delegationen för jämställdhet i högskolan. Efter presentation av skriften följde ett intressant och belysande samtal kring varför akademin fortfarande har så långt kvar på detta område.

30 juni - En rötmånadshistoria?

Man kunde tro att det är en rötmånadshistoria, men enligt Dagens eko föreslår Svenskt näringsliv på fullt allvar sänkt studiestöd för studenter som läser humaniora eftersom det inte lönar sig. Det är i och för sig riktigt, men varför lönar det sig inte – varför är det svårare för humanister att få jobb? Skälen är tre (utan inbördes rangordning):

- Lärosätena är dåliga på att tala om för studenterna vad de kan och hur de skulle kunna presentera sig på arbetsmarknaden.
- Lärosätena är dåliga på att tala om för arbetsmarknaden vad humanisterna (och en del andra studenter också, för den delen) kan och hur de kan bidra på en arbetsplats.
- Svenska arbetsgivare är dåliga på att tänka i nya banor.

Ja, Sverige behöver fler ingenjörer (ta bort studieavgifterna för tredjelandsstudenter!). Men starka växande områden är musikindustrin, upplevelseindustrin, turistnäringen och tjänstesektorn. För fortsatt utveckling behövs fler humanister med skarpt vetenskapligt tänkande, inte färre.

15 juni – Lämplighetstest för utbildningsministrar?

Igår presenterade Jan Björklund två utredningar som han tror ska stärka läraryrket. I det ena fallet, när det gäller fler lektorer i ungdomsskolan, är utredningen välkommen. Hindren för att bli lektor är alldeles för stora. Hoppas att utredaren inser att det kommer att bli en kostsam reform, för många av hindren är direkt ekonomiska.

När det gäller den andra utredningen, nämligen lämplighetstester för blivande lärare, är det dock mer tveksamt huruvida det kommer att stärka läraryrket. För det första innebär det att blivande lärare återigen behandlas annorlunda än andra studenter. Dessutom sänker det lärarutbildningens status eftersom denna utbildning till skillnad från alla andra utbildningar inte bedöms kompetent att för det första utbilda och genom utbildning förändra och för det andra underkänna de studenter som inte klarar kraven. Varför skiljer sig lärarutbildningen från andra i det sammanhanget? Är det rimligt?

Kanske skulle det vara rimligare med en lämplighetstest för utbildningsministrar. Ett grundkrav vore kunskap om hela utbildningssystemet och inte bara om delar av det. Ett annat vore att ministerns ideologi inte spretade. För det spretar när man centralstyr ungdomsskolan och dess lärare, men samtidigt släpper högskolesektorn fri att fatta beslut om anställningsordningar som allvarligt hotar kvaliteten på samtliga högskoleutbildningar.

31 maj 2011 - Hemma på min gata i stan-argument

Som forskare har de flesta av oss en ryggmärgsreaktion mot det som med hänvisning till Stina i Saltkråkan kallas för hemma på min gata i stan-argument. Ett annat, kanske mer vetenskapligt sätt att tala om företeelsen är att kalla den anekdotisk evidens. Begreppet täcker bevis eller argument som är baserade på engångsiakttagelser eller subjektiva, icke vetenskapligt prövade upplevelser. Jag brukar då och då konstatera att även den mest välmeriterade forskare som håller strikt på den vetenskapliga stringensen i sitt yrke ändå vid kaffebordet kan anta att den här sortens argument och bevis faktiskt är underbyggda resonemang, i dagligt tal kallade sanningar.

När det gäller autonomireformens genomförande på landets lärosäten har jag själv funnit skäl att grunna över vilka slutsatser man kan dra av den flora av anekdotisk evidens, eller ”hemma på mitt lärosäte”-berättelser, eller kanske ännu värre ”högskoleverket/departementet/SUHF har sagt”-argument och -bevis som just nu sprids över landet. Jag grunnar inte över sanningshalten: jag tror att det som de flesta uppgiftslämnare berättar faktiskt har sagts. Det jag grunnar över är vad alla dessa berättelser om konstiga, illa underbyggda argument och resonemang säger om våra lärosäten och deras kunskap som organisationer. Det som berättas handlar om representanter för lärosätesledningar/-förvaltningar som säger saker som att:


”Högskoleverket vill inte att vi har fakultetsnämnder.”

”Högskoledirektörens arbetsuppgifter är ändrade i högskoleförordningen.”

”SUHF har sagt att vi inte får ha kvar befordran till professor” (alt. ”Alla universitet har tagit bort rätten till prövning.”)

”Arbetsgivarverket säger att lärosätet inte själv kan bestämma att postdoktorer är lärare.”

”Alla universitet har skapat linjeorganisationer.”


Vad säger dessa påståenden? Att kunskapen på sina håll är låg? Eller att man använder fula debattknep? Eller att man bygger de organisationsförändringar man tror sig tvingade (bara det är ju konstigt!) att genomföra på något annat än en genomtänkt idé om vad man vill åstadkomma?

Vi bidrar gärna!

I en artikel på DN Debatt i går presenterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) en satsning på forskning om hur kvaliteten i det svenska utbildningsväsendet ska kunna höjas. Det är ett bra och lovvärt initiativ, och vi i SULF bidrar mer än gärna till det arbetet. För det är ju faktiskt i stor utsträckning förbundets medlemmar som ska åstadkomma den efterfrågade kvalitetshöjningen, när det gäller den högre utbildningen. Och vi vet redan nu vad som behövs. De senaste decenniernas resursurholkning måste brytas genom en betydande ekonomisk satsning på grundutbildningen, som gör att studenterna får mer lärarledd tid och att denna tid håller hög kvalitet, genom att lärarna ges möjlighet till för- och efterarbete. Dessutom måste forskningsfinansieringssystemet reformeras så att de lärare som är aktiva i grundutbildningen ges möjlighet att vara vetenskapligt aktiva och därmed kunna erbjuda studenterna en utbildning som vilar på aktuell, vetenskaplig grund. Vi har fler förslag på vad som skulle kunna göras, och vi utgår från att också vi får vara med i diskussionen om vad som behövs för ”att göra svensk utbildning bättre”.

Varför forskning?

I går, den 27 april, lanserade vi SULF:s forskningspolitiska program: Forskningens villkor. Programmet behandlar en rad olika aspekter på forskning, och presenterar också förslag på konkreta åtgärder som skulle kunna stärka och utveckla svensk forskning och göra forskarkarriären mer attraktiv.
Men programmet innehåller också något annat och mer, som sällan finns med i dokument av detta slag. Det handlar om en grundläggande diskussion om vad forskning egentligen är och vilken betydelse en bred och fri forskning har för ett samhälle. Och då handlar det om så mycket mer än att forskningen ska lösa dagsaktuella samhällsproblem eller gynna ekonomisk tillväxt. Det fria kunskapssökandet, som tillåts ske oberoende av politiska, ekonomiska, religiösa och moraliska intressen, utgör i sig ett viktigt inslag i ett demokratiskt samhälle. För ytterst handlar forskning om människans ständiga strävan att förstå sig själv och sin omvärld, och övertygelsen om att detta kunskapssökande kan göra oss till klokare människor och världen till en något bättre värld.
När universitetslärare skriver forskningspolitiska program märks forskningsbakgrunden och den akademiska fostran – innan vi gör något annat går vi till grunden med frågeställningen. Läs programmet, det sätter universitetens verksamhet i ett nytt ljus!

21 april - Lönebildningsperspektiv på befordran till professor

I senaste numret av Universitetsläraren skriver Henrietta Huzell om varför prövning för befordran bör vara en rättighet och inte en möjlighet. Hon har många goda argument. Jag skulle vilja komplettera med ett perspektiv som handlar om hur frågan om befordran ser ut när man ser den i lönebildningstermer – inte minst eftersom ett argument mot att prövningen ska vara en rättighet är att lärosätena inte har råd att betala professorslöner till alla som har kompetensen.

I gällande löneavtal, RALS-T, anges följande grundläggande lönesättningsprincip i § 5: "En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen."

I de fall man har rätt till prövning för professorskompetens brukar den nyblivna professorn följdriktigt få en löneökning, vilket torde uppfylla avtalet väl. Men hur blir det i de fall då det inte finns en rättighet till prövning, och arbetsgivaren nekar en anställd sådan prövning? Inte är det möjligt att kompetensen hos denna lektor därigenom inte kan anses utvecklad? Rimligen är hon eller han lika kompetent som om prövning skulle beviljas. Och om denna kompetens föreligger ska personen ha lön efter sin kompetens oavsett titel. Det är i alla fall vad avtalet säger. Att rätt till prövning skulle innebära för stora lönekostnader är således inte ett hållbart argument.

En annan aspekt är den rena rättvisefrågan. Det är tveksamt om idén att arbetsgivaren ska ge bara vissa utvalda möjlighet att prövas för professorskompetens över huvud taget är förenlig med § 5: "Varje medarbetare ska informeras om på vilka grunder lönen sätts och vad han eller hon kan göra för att påverka sin lön."

Det vill säga: man ska kunna påverka sin lön. Och om man kompetensutvecklat sig måste arbetsgivaren rimligen erkänna detta. Varför då inte ge den befordran man meriterat sig för?

Några lärosäten – till exempel Stockholms universitet – har föredömligt uppträtt som moderna arbetsgivare och skrivit in i sina anställningsordningar att det är en rättighet att prövas för befordran till professor. Andra bör följa efter.

Samma misstag 20 år senare, nu i raketfart

Runt om i landet pågår arbetet med att implementera autonomireformen. På varje lärosäte fattas nya beslut om organisationen och om anställningsordning. Och bråttom är det: några har redan fattat beslut om omfattande ändringar, andra planerar att göra det före sommaren. Processen präglas snarare av viljan att tänka nytt än av eftertänksamhet. Även på de lärosäten som i sina remissvar på Autonomiutredningen svarade att de inte såg något skäl att göra om organisationen planeras förändringar. Naturligtvis kan det tänkas ha funnits ett uppdämt behov av att göra förändringar. Men många av de förändringar som görs när det gäller organisationen hade man kunnat genomföra utan autonomireformen.

Den förändringsvind som nu sveper över högskolan kommer att för alltid förändra vissa saker. Och kanske är det bra. Men spåren förskräcker. Även om man kan ha många synpunkter på slutsatserna i Maciej Zarembas artikelserie i DN är det svårt att inte se likheter mellan de förändringar som svensk skola genomgick i samband med kommunaliseringen och det som nu sker i högskolan.

Jag har i olika sammanhang påpekat att det finns en avsevärd diskrepans mellan utbildningsministerns återreglering av ungdomsskolan och avregleringen av högskolan. Nu är ju reformen genomförd, men lite eftertanke kanske ändå är på sin plats?

Vart tog vetenskapen vägen?

Idag kom ett pressmeddelande från Riksbanken: nya sedlar och mynt är på gång. Sedlarna får helt nya motiv. Fem av sedlarna kommer att prydas av kulturpersonligheter, Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Greta Garbo och Birgit Nilsson. 1000-lappen kommer att prydas av Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare under 50-talet och början av 60-talet. På baksidorna kommer finnas natur- och miljömotiv.

Men vart tog personligheterna och upptäckterna inom vetenskap och teknik vägen? Idag finns såväl Carl von Linné (framsidan av hundralappen) som Christopher Polhem (baksidan av 500-lappen) representerade. Sverige har en stark historia av vetenskapliga upptäckter och tekniska innovationer. Detta borde synas på våra sedlar också framöver.

Anna Ekström lämnar Saco

Anna Ekström har i dag förordnats som generaldirektör för Skolverket. Hon kommer att tillträda sin nya tjänst den 23 maj, då hon också lämnar ordförandeposten i Saco. SULF vill gratulera Anna Ekström till det nya uppdraget, Skolverket till en utmärkt generaldirektör och för Saco:s del beklaga förlusten av en stark och drivande ordförande. Se presskonferens via regeringens webbplats.

Tre meningar

I höstas skrev jag i Universitetsläraren nr 16 en ledare om alliansens regeringsförklaring. Fyra meningar i det 27-sidiga dokumentet handlade om forskning och högre utbildning. Det var allt. I dag skriver socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och partiets nye ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich på DN Debatt om socialdemokraternas framtida ekonomiska politik. Hur ser då den nyvalda partiledningens ”regeringsförklaring” ut? Ja, när det gäller området högre utbildning och forskning, statens största enskilda utgiftspost, är budskapet precis lika kortfattat och löftena precis lika svepande som hos de politiska motståndarna. ”Det krävs investeringar i forskning och utbildning som ökar förädlingsvärdet inom de växande tjänstebranscherna”. ”Kvaliteten inom hela utbildningssystemet behöver stå i fokus”. ”Antalet unga som skaffar sig eftergymnasial utbildning - från högskola till KY-utbildningar - måste öka”. Framtiden får utvisa om socialdemokraterna under sin nyvalde ledare kommer vara beredda att betala för att de vaga målformuleringarna ska bli verklighet.

17 mars – Forskarna är oense

I dagens DN skriver Jenny Jewert om forskarnas roll i debatten med anledning av att SLU-forskare kommer till olika slutsatser om hur den svenska vargstammen bäst ska bevaras stark och frisk. En av hennes poänger är att naturvetenskapliga forskares resultat inte alltid landar ”i en politiskt fungerande kontext” och att de därför inte får någon effekt. Naturligtvis har hon rätt. Det är ganska självklart att ett forskningsresultat inte rakt av kan vara grund för ett politiskt beslut eftersom ett sådant också måste ta in andra aspekter. Och forskare av alla slag måste ge sig in i debatten, det är deras uppgift, men de måste också inse att den politiska debatten inte är detsamma som den vetenskapliga diskussionen. Om detta finns det sannolikt stor samsyn mellan oss som tycker att forskningen bör föras ut i samhället.

En mer intressant fråga gäller själva grundförutsättningen för att forskningen ska göra nytta – nämligen just att forskare är oense. Det betyder nämligen att man angriper ett problem från olika håll och/eller med olika metoder, eller ännu bättre; att ett gammalt tänkesätt utmanas och att vetenskapen är på väg att göra nya insikter.

Det blir svårt att använda forskningsresultaten i den politiska debatten om inte forskarna förklarar varför de är oeniga så att både allmänhet och politiker förstår. Men ännu bättre vore om alla högskoleutbildningar faktiskt var tillräckligt vetenskaplig för att studenterna ska förstå hur vetenskapen fungerar. Då skulle varje examinerad student förstå hur man kan vetenskapliga rön i sitt arbete och därmed skulle forskningen skulle göra stor samhällsnytta i alla sektorer.

15 mars – EU 2020

Idag ordnade utbildningsdepartementet samrådsmöte med anledning av EU 2020 – målsättningarna som ska skapa smart och hållbar tillväxt i Europa. För högskolesektorn gäller att 40 procent av alla som är 30-34 år 2020 ska ha genomgått en minst tvåårig eftergymnasial utbildning, samt att minst 3 procent av BNP ska gå till forskning och utveckling. Det är svårt att invända mot dessa övergripande mål, som ju om man ser till nuvarande läge i Sverige är ganska modesta. Dock: målen är ganska poänglösa om de bara blir siffror. De måste fyllas med kvalitet.

Tyvärr vet vi att kvaliteten i svensk högre utbildning är hotad, inte minst genom resursurholkningen och den bristande forskningsanknytningen. Samtidigt vet vi att antalet 20-åringar 2016 är 30 procent lägre än antalet 20-åringar 2010. Om vi kunde lägga lika mycket pengar på högre utbildning trots att det blir färre studenter skulle det äntligen finnas resurser till mer än 4-5 timmar/student/vecka.

Dessutom: om man kan styra en liten del av den statliga forskningsbudgeten till att utgöra en reell och rejäl forskningsanknytningsresurs skulle vi kunna utbilda studenter som i ännu högre grad än idag kan gå ut och bidra till samhällets hållbara tillväxt. I sanning ett smart drag.

Förbud mot kollektivavtal

I går röstade den republikanska majoriteten i Wisconsins delstatssenat igenom en lag som berövar flertalet av de offentliganställda rätten att förhandla om och teckna kollektivavtal. Motivet är att lagen är nödvändig för att delstaten ska kunna få ordning på de stora budgetunderskotten. Att man på detta sätt beslutar att inskränka förhandlingsrätten och slå undan benen på de redan svaga fackliga organisationerna är djupt oroande och oacceptabelt, inte minst för att det riskerar att drabba de allra svagaste på arbetsmarknaden. Risken finns också att liknande lagar nu kommer föreslås på andra håll i USA. SULF tar bestämt avstånd från alla inskränkningar av de fackliga organisationernas rätt att teckna kollektivavtal.

Att utbilda lärare

Den 1 mars är sista dag för att komma in med förnyade ansökningar för de lärosäten som inte beviljades examenstillstånd för lärarutbildningar. Motiveringarna bakom HSV:s avslag varierade (se Universitetsläraren 2011/1), och kanske är det möjligt för dem som fick avslag på grund av bristande underlag och otydliga styrdokument att nu få sin ansökan beviljad. Värre är det för dem där avslaget handlade om att lärarresursen inte ansågs vara tillfredsställande. En förutsättning för att skickliga lärare ska kunna utbildas är nämligen att det finns skickliga lärarutbildare. Därför är det viktigt att alla universitetslärare som på olika sätt är engagerade i lärarutbildningen - och de är många - ges förutsättningar att göra sitt jobb på allra bästa sätt. Och det kräver bland annat att de ges reella möjligheter att vara vetenskapligt aktiva och följa kunskapsutveckling inom det egna området, men också att pedagogisk utbildning och utveckling uppmuntras och premieras. Så några lärosäten har ett stort arbete framför sig, och det vore bra om det leder inte bara till förbättringar för landets lärarutbildare utan för alla universitetslärare.

Instrumentell syn på forskning och utbildning

Bland de tråkigaste inslagen i forsknings- och utbildningsdebatten är när inläggen förespråkar en rent instrumentell syn på verksamhetens roll i samhället. Det kan vara fråga om att se utbildningen som en sorteringsmaskin där studenterna ska in i ena ändan och ut i den andra med en uppsättning kunskaper och kompetenser perfekt avpassade för ett visst yrke hos en viss arbetsgivare. Häromåret i Almedalen hävdade till exempel en paneldeltagare vars namn jag gudskelov glömt att högskoleutbildningarna borde innehålla mer träning i att använda Excel, för det behövs i arbetslivet. Andra gånger hör man företrädare för den traditionella tillverkningsindustrin (dock inte alla sådana, gudskelov) kräva att all forskning ska vara samhällsnyttig i meningen möjlig att på kort sikt omsätta i patent och nya saker för företagen att tillverka.

Under de senaste dagarna har Almega och Svenskt näringsliv givit uttryck för en sådan instrumentell syn på utbildning och forskning. Jag skulle naturligtvis kunna skriva genmälen själv. Men jag tänker idag nöja mig med att länka till andra som skrivit klokt i sammanhanget: Beatrice Högå och Elisabeth Gehrke från SFS talar för bättre utbildning och den anonyma men intressanta bloggen Akademisk frihet tar sig an forskningens roll i samhället. Läs dem!

Lita på forskarna!

I gårdagens SvD uppmärksammades på en helsida det faktum att Riksrevisionen riktat stark kritik mot att en stor mängd oförbrukade forskningsmedel - 12,8 miljarder - ligger på hög på lärosätena (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/128-miljarder-till-forskning-oanvanda_5929483.svd). Ett av skälen som tas upp i artikeln för att det ser ut så här är att en liten grupp forskare har fått så stora externa forskningsanslag att de helt enkelt inte hinner förbruka dem under den stipulerade tiden. Ett annat skäl är att forskningsmedel sparas som en buffert i händelse av att anslagen skulle minska i framtiden. Mats Benner, för övrigt ledamot av SULF:s förbundsstyrelse, menar i artikeln att det handlar om ett systemfel, som hänger ihop med de osäkra anställnings- och löneförhållandena för forskare både på högre och lägre nivåer. Jag menar att detta systemfel enkelt kan åtgärdas genom att låta en större andel av de statliga forskningsmedlen gå direkt till lärosätena, och därmed komma betydligt fler forskare - också kvinnor - till del. Då skulle lärosätena kunna anställa fler tillsvidare, och därmed komma till rätta med en annan av orsakerna, som Riksrevisionen pekar på i sin rapport, nämligen att det i dag tar tid att anställa forskare och doktorander på de beviljade forskningsprojekten. Det är dags nu att staten börjar lita på lärosätena och på att forskarna själva faktiskt har både kompetens och intresse av att utnyttja de statliga forskningsmedlen på bästa sätt!

Att vinna framtiden

En av de stora nyheterna i dag, runt om i världen, är Barack Obamas traditionella ”State of the union-tal”, som han höll för den amerikanska kongressen. Till skillnad från tidigare lyfte han denna gång fram betydelsen av satsningar på forskning och utbildning för att få USA att ”vinna framtiden” och återta positionen som världens ledande ekonomiska stormakt. ”Maintaining our leadership in research and technology is crucial to America's success. But if we want to win the future - if we want innovation to produce jobs in America and not overseas - then we also have to win the race to educate our kids.”

Retoriken känns igen från svenskt politiskt håll, inklusive talet om att bli ”världsledande. Det är genom en bättre utbildning liksom genom än större satsningar på forskning som svensk ekonomi ska fås att blomstra. Det som däremot inte sägs, men som också krävs, är att det fundamentala sambandet mellan utbildning och forskning på allvar uppmärksammas. För det är bara genom att erbjuda dagens och morgondagens studenter en högre utbildning som vilar på vetenskaplig grund, och med lärare som själva har möjlighet att vara vetenskapligt aktiva, som nya generationer forskare kan utbildas.

20 januari – Det som måste åtgärdas

Vid Vetenskapsrådets, FAS:s, Formas:s och Vinnovas tioårsjubileumskonferens i tisdags menade flera talare att det som mest felas i sektorn är en vettig karriärväg för unga forskare. Det har SULF påpekat länge, inte minst i olika debattartiklar men också i motioner till Sacokongressen och i våra kontakter med sektorspolitiker – inklusive ansvariga ministrar – och andra aktörer. Sedan åtminstone några år talar SUHF:s ordförande Pam Fredman också varmt om frågan, och konferensen antyder att sektorn allmänt tycks ha fattat. Men samtidigt undrar jag om så verkligen är fallet.

Många använder nämligen begreppet ”tenure track”, vilket är engelska och betyder ”på väg mot en tillsvidareanställning”. Jag kan för det första inte riktigt förstå varför tillsvidareanställningar blir mer smakliga för arbetsgivaren om man kallar dem för ”tenure”. För det andra, och det här är viktigare: vad är nytt med sådana anställningar?

Sedan mer än tio är har lärosätena haft möjlighet att anställa biträdande lektorer. Anställningen var, när den infördes, tänkt att ge relativt nydisputerade doktorer chansen att meritera sig vetenskapligt men också när det gäller andra arbetsuppgifter (undervisning och administration) för att efter fullgjord meritering kunna befordras till tillsvidareanställning som lektor.

Anställningsformen biträdande lektor har inte använts i särskilt stor utsträckning. I stället tycks man på lärosätena ha föredragit att antingen tidsbegränsa anställningen i enlighet med tidigare LAS-regler eller – i bästa fall – ha utlyst forskarassistenttjänster. Summan av kardemumman är att lärosätena inte använde möjligheten till ”tenure track” trots att den fanns i högskoleförordningen. Sent ska syndarn vakna.

13 januari – Betyg som myndighetsutövning

I går meddelades att en utredning föreslår att betyg i ungdomsskolan ska kunna omprövas eftersom betygssättning är att betrakta som myndighetsutövning. Att examination i högskolan är myndighetsutövning vet vi alla. Konstaterandet att betygssättning är myndighetsutövning sätter fingret på en viktig fråga, nämligen den om vilka lärare som ska ha rätt att genomföra denna myndighetsutövning. Rimligen bör inte vem som helst kunna sätta betyg, det borde krävas att man har vissa förutsättningar.

På vissa lärosäten har man därför regeln att examination bara får göras av disputerade tillsvidareanställda. Bra, kan man tycka – tills man inser att det i flera fall betyder att en ensam lärare har examinationsansvar för tusentals studenter på tiotals kurser. Vem tror att det arbetet kan genomföras väl?
Den andra ytterligheten är de lärosäten som saknar regler och där vissa institutioner uppdrar åt undervisande lärare examinera. Bra, för då kommer betygssättningen nära studenten. Men dåligt när man tänker på att en mycket stor andel av dessa lärare är tidsbegränsat anställda.

Naturligtvis är inte tidsbegränsat anställda lärares grundläggande förmåga till undervisning och betygssättning sämre än tillsvidareanställdas. Det vore korkat att tro. Men de har betydligt sämre förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb: de har vanligtvis kort förberedelsetid och sällan möjlighet att ge samma kurs flera gånger (eller i alla fall ingen möjlighet att veta om det blir så), de har inte möjlighet att långsiktigt ingå i undervisningsplaneringen av kringliggande kurser, och de framför allt sällan möjlighet till kompetensutveckling.

Det faktum att examination är myndighetsutövning borde vara tillräckligt för att ge landets lärosäten skäl att tillsvidareanställa en större andel av lärarna.

10 januari - Men glömde de inte något?

Den nya tekniken ger inte bara möjlighet till olika former av distansutbildningar och snabb kommunikation med andra, det finns också möjlighet att se TV-program man missat utan att man själv spelat in programmet. På UR Play kan man följa den utmärkta serien Samtid: Kunskapens krona som man verkligen inte kan beskylla för vare sig ytlighet eller snuttifiering. Jag rekommenderar till exempel avsnittet om Vetenskap och pseudovetenskap från 29 november. Där samtalar flera kloka personer om det sjunkande förtroendet för forskare och forskning och om vad forskare och andra kan göra för att återupprätta allmänhetens förtroende för vår verksamhet.

Men det finns en sak som inte problematiseras i samtalet, och det är definitionen av den ”allmänhet” vars förtroende för forskningen man mätt. Givet att minst hälften av varje årskull gymnasister har påbörjat en akademisk utbildning före 25 års ålder borde allmänheten rimligen bestå av ganska många personer som borde haft närkontakt med vetenskapen helt enkelt genom att de varit studenter på en utbildning som enligt Högskolelagen ska vila på vetenskaplig grund och bedrivas i nära samband med forskningen.

Ska man vara riktigt drastisk kan man säga att det vikande förtroendet för forskningen kanske inte har med själva forskningen att göra utan med utbildningen: vi lyckas inte ge studenterna förtroende för forskningen. Det är ett kapitalt misslyckande! Var och en kan väl sedan själva fundera varför det är så.

Men dessutom tycker jag att det känns märkligt att höra kloka personer – varav flera professorer! – i framför allt det första samtalet diskutera frågorna utan att någonsin nämna studenterna och den akademiska utbildningen. Hur kunde de glömma den?

Plånboken ska inte avgöra vem som får studera

Igår söndag skrev förre utrikesministern Jan Eliasson (S) på DN:s debattsida om värdet av avgiftsfrihet även för studenter från länder utanför EU och EES-området. Idag bemöter samma tidnings ledarsida honom och argumenterar för att avgifter införs. Argumentationen är som så ofta i denna fråga svag, och handlar snarast om att vi bör leka följa John. Andra länder inför, och då bör självfallet Sverige följa efter. Att avgifterna i förlängningen kan få betydande samhällsekonomiska konsekvenser sägs det inget om.

För vad DN:s ledarsida inte skriver är hur erfarenheterna ser ut i andra länder där avgifter har införts. I Danmark så minskade antalet utländska studenter mycket kraftigt när avgifter infördes.

Totalt finns i landet ca 13000 studenter som omfattas av förslaget. Huvuddelen, ungefär 70 %, kommer från Asien och ungefär hälften finns inom teknik och naturvetenskap. Inom delar av dessa områden kommer avgifterna att få mycket stora konsekvenser. Inte minst handlar det då om utbildningar inom Informations- och kommunikationsteknologi, utbildningar till vilka det under senare år varit mycket svårt att rekrytera inhemska studenter. Med ett minskat antal studenter kan hela utbildningar i förlängningen hotas.

DN talar för att ett utvecklat stipendiesystem skulle kunna förhindra de negativa konsekvenserna av avgifterna. Men även med ett mycket kraftigt utbyggt stipendiesystem kommer den värsta konsekvensen kvarstå: den som inte kan betala får inte studera. Principen att plånboken avgör vem som får studera borde fått stanna på historiens soptipp.