Att utbilda lärare

Den 1 mars är sista dag för att komma in med förnyade ansökningar för de lärosäten som inte beviljades examenstillstånd för lärarutbildningar. Motiveringarna bakom HSV:s avslag varierade (se Universitetsläraren 2011/1), och kanske är det möjligt för dem som fick avslag på grund av bristande underlag och otydliga styrdokument att nu få sin ansökan beviljad. Värre är det för dem där avslaget handlade om att lärarresursen inte ansågs vara tillfredsställande. En förutsättning för att skickliga lärare ska kunna utbildas är nämligen att det finns skickliga lärarutbildare. Därför är det viktigt att alla universitetslärare som på olika sätt är engagerade i lärarutbildningen - och de är många - ges förutsättningar att göra sitt jobb på allra bästa sätt. Och det kräver bland annat att de ges reella möjligheter att vara vetenskapligt aktiva och följa kunskapsutveckling inom det egna området, men också att pedagogisk utbildning och utveckling uppmuntras och premieras. Så några lärosäten har ett stort arbete framför sig, och det vore bra om det leder inte bara till förbättringar för landets lärarutbildare utan för alla universitetslärare.

Instrumentell syn på forskning och utbildning

Bland de tråkigaste inslagen i forsknings- och utbildningsdebatten är när inläggen förespråkar en rent instrumentell syn på verksamhetens roll i samhället. Det kan vara fråga om att se utbildningen som en sorteringsmaskin där studenterna ska in i ena ändan och ut i den andra med en uppsättning kunskaper och kompetenser perfekt avpassade för ett visst yrke hos en viss arbetsgivare. Häromåret i Almedalen hävdade till exempel en paneldeltagare vars namn jag gudskelov glömt att högskoleutbildningarna borde innehålla mer träning i att använda Excel, för det behövs i arbetslivet. Andra gånger hör man företrädare för den traditionella tillverkningsindustrin (dock inte alla sådana, gudskelov) kräva att all forskning ska vara samhällsnyttig i meningen möjlig att på kort sikt omsätta i patent och nya saker för företagen att tillverka.

Under de senaste dagarna har Almega och Svenskt näringsliv givit uttryck för en sådan instrumentell syn på utbildning och forskning. Jag skulle naturligtvis kunna skriva genmälen själv. Men jag tänker idag nöja mig med att länka till andra som skrivit klokt i sammanhanget: Beatrice Högå och Elisabeth Gehrke från SFS talar för bättre utbildning och den anonyma men intressanta bloggen Akademisk frihet tar sig an forskningens roll i samhället. Läs dem!

Lita på forskarna!

I gårdagens SvD uppmärksammades på en helsida det faktum att Riksrevisionen riktat stark kritik mot att en stor mängd oförbrukade forskningsmedel - 12,8 miljarder - ligger på hög på lärosätena (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/128-miljarder-till-forskning-oanvanda_5929483.svd). Ett av skälen som tas upp i artikeln för att det ser ut så här är att en liten grupp forskare har fått så stora externa forskningsanslag att de helt enkelt inte hinner förbruka dem under den stipulerade tiden. Ett annat skäl är att forskningsmedel sparas som en buffert i händelse av att anslagen skulle minska i framtiden. Mats Benner, för övrigt ledamot av SULF:s förbundsstyrelse, menar i artikeln att det handlar om ett systemfel, som hänger ihop med de osäkra anställnings- och löneförhållandena för forskare både på högre och lägre nivåer. Jag menar att detta systemfel enkelt kan åtgärdas genom att låta en större andel av de statliga forskningsmedlen gå direkt till lärosätena, och därmed komma betydligt fler forskare - också kvinnor - till del. Då skulle lärosätena kunna anställa fler tillsvidare, och därmed komma till rätta med en annan av orsakerna, som Riksrevisionen pekar på i sin rapport, nämligen att det i dag tar tid att anställa forskare och doktorander på de beviljade forskningsprojekten. Det är dags nu att staten börjar lita på lärosätena och på att forskarna själva faktiskt har både kompetens och intresse av att utnyttja de statliga forskningsmedlen på bästa sätt!