Häromdagen deltog jag i TCO:s konferens Utbildning för ett bättre liv, där ett av seminarierna handlade om doktorandernas studiesociala villkor. Inte helt oväntat kunde de som hade erfarenhet av doktorandernas situation enas om det enda rimliga vore att alla doktorander hade en anställning redan vid antagningen till forskarutbildningen. Främsta skälet är att man då får tillgång till alla de sociala trygghetssystemen, som rätt till sjukersättning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning och pensionsavsättningar.
Det glädjande var att Oskar Öholm (M) och Adnan Dibrani (S) från riksdagens utbildningsutskott höll med. Dessutom var man överens om att om lärosätena inte själva tog ansvar för en sådan ordning måste statsmakterna ingripa. Det var egentligen bara tidpunkten man inte var överens om. Oskar menade att 2012 års forskningsproposition skulle vara lämplig för att avisera ändrade förordningsregler, medan Adnan ansåg att utskottet borde ta ett initiativ redan nu och att det nog skulle finnas en majoritet.
Själv delar jag Adnans uppfattning. Det finns ingen anledning att vänta till nästa år, speciellt som det inte längre är en resursfråga. Lärosätena har mer forskningsmedel än någonsin tidigare och att kunna rekrytera de bästa kvinnliga och manliga doktoranderna är den bästa investeringen för att säkra kvaliteten i framtida forskning.
Ann Fritzell
Man kan inte annat än att instämma! Detta är en av Sveriges Doktorandförenings (SDF) huvudfrågor.
SvaraRaderaNär man som student är klar med sin grundexamen (mastersexamen) vill man självklart ha ett jobb, en anställning. Att erbjuda doktoranderna detta är inte bara bra för doktoranderna själva, utan man kan också lättare locka de största begåvningarna till doktorandtjänsterna.