Att vinna framtiden

En av de stora nyheterna i dag, runt om i världen, är Barack Obamas traditionella ”State of the union-tal”, som han höll för den amerikanska kongressen. Till skillnad från tidigare lyfte han denna gång fram betydelsen av satsningar på forskning och utbildning för att få USA att ”vinna framtiden” och återta positionen som världens ledande ekonomiska stormakt. ”Maintaining our leadership in research and technology is crucial to America's success. But if we want to win the future - if we want innovation to produce jobs in America and not overseas - then we also have to win the race to educate our kids.”

Retoriken känns igen från svenskt politiskt håll, inklusive talet om att bli ”världsledande. Det är genom en bättre utbildning liksom genom än större satsningar på forskning som svensk ekonomi ska fås att blomstra. Det som däremot inte sägs, men som också krävs, är att det fundamentala sambandet mellan utbildning och forskning på allvar uppmärksammas. För det är bara genom att erbjuda dagens och morgondagens studenter en högre utbildning som vilar på vetenskaplig grund, och med lärare som själva har möjlighet att vara vetenskapligt aktiva, som nya generationer forskare kan utbildas.

20 januari – Det som måste åtgärdas

Vid Vetenskapsrådets, FAS:s, Formas:s och Vinnovas tioårsjubileumskonferens i tisdags menade flera talare att det som mest felas i sektorn är en vettig karriärväg för unga forskare. Det har SULF påpekat länge, inte minst i olika debattartiklar men också i motioner till Sacokongressen och i våra kontakter med sektorspolitiker – inklusive ansvariga ministrar – och andra aktörer. Sedan åtminstone några år talar SUHF:s ordförande Pam Fredman också varmt om frågan, och konferensen antyder att sektorn allmänt tycks ha fattat. Men samtidigt undrar jag om så verkligen är fallet.

Många använder nämligen begreppet ”tenure track”, vilket är engelska och betyder ”på väg mot en tillsvidareanställning”. Jag kan för det första inte riktigt förstå varför tillsvidareanställningar blir mer smakliga för arbetsgivaren om man kallar dem för ”tenure”. För det andra, och det här är viktigare: vad är nytt med sådana anställningar?

Sedan mer än tio är har lärosätena haft möjlighet att anställa biträdande lektorer. Anställningen var, när den infördes, tänkt att ge relativt nydisputerade doktorer chansen att meritera sig vetenskapligt men också när det gäller andra arbetsuppgifter (undervisning och administration) för att efter fullgjord meritering kunna befordras till tillsvidareanställning som lektor.

Anställningsformen biträdande lektor har inte använts i särskilt stor utsträckning. I stället tycks man på lärosätena ha föredragit att antingen tidsbegränsa anställningen i enlighet med tidigare LAS-regler eller – i bästa fall – ha utlyst forskarassistenttjänster. Summan av kardemumman är att lärosätena inte använde möjligheten till ”tenure track” trots att den fanns i högskoleförordningen. Sent ska syndarn vakna.

13 januari – Betyg som myndighetsutövning

I går meddelades att en utredning föreslår att betyg i ungdomsskolan ska kunna omprövas eftersom betygssättning är att betrakta som myndighetsutövning. Att examination i högskolan är myndighetsutövning vet vi alla. Konstaterandet att betygssättning är myndighetsutövning sätter fingret på en viktig fråga, nämligen den om vilka lärare som ska ha rätt att genomföra denna myndighetsutövning. Rimligen bör inte vem som helst kunna sätta betyg, det borde krävas att man har vissa förutsättningar.

På vissa lärosäten har man därför regeln att examination bara får göras av disputerade tillsvidareanställda. Bra, kan man tycka – tills man inser att det i flera fall betyder att en ensam lärare har examinationsansvar för tusentals studenter på tiotals kurser. Vem tror att det arbetet kan genomföras väl?
Den andra ytterligheten är de lärosäten som saknar regler och där vissa institutioner uppdrar åt undervisande lärare examinera. Bra, för då kommer betygssättningen nära studenten. Men dåligt när man tänker på att en mycket stor andel av dessa lärare är tidsbegränsat anställda.

Naturligtvis är inte tidsbegränsat anställda lärares grundläggande förmåga till undervisning och betygssättning sämre än tillsvidareanställdas. Det vore korkat att tro. Men de har betydligt sämre förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb: de har vanligtvis kort förberedelsetid och sällan möjlighet att ge samma kurs flera gånger (eller i alla fall ingen möjlighet att veta om det blir så), de har inte möjlighet att långsiktigt ingå i undervisningsplaneringen av kringliggande kurser, och de framför allt sällan möjlighet till kompetensutveckling.

Det faktum att examination är myndighetsutövning borde vara tillräckligt för att ge landets lärosäten skäl att tillsvidareanställa en större andel av lärarna.

10 januari - Men glömde de inte något?

Den nya tekniken ger inte bara möjlighet till olika former av distansutbildningar och snabb kommunikation med andra, det finns också möjlighet att se TV-program man missat utan att man själv spelat in programmet. På UR Play kan man följa den utmärkta serien Samtid: Kunskapens krona som man verkligen inte kan beskylla för vare sig ytlighet eller snuttifiering. Jag rekommenderar till exempel avsnittet om Vetenskap och pseudovetenskap från 29 november. Där samtalar flera kloka personer om det sjunkande förtroendet för forskare och forskning och om vad forskare och andra kan göra för att återupprätta allmänhetens förtroende för vår verksamhet.

Men det finns en sak som inte problematiseras i samtalet, och det är definitionen av den ”allmänhet” vars förtroende för forskningen man mätt. Givet att minst hälften av varje årskull gymnasister har påbörjat en akademisk utbildning före 25 års ålder borde allmänheten rimligen bestå av ganska många personer som borde haft närkontakt med vetenskapen helt enkelt genom att de varit studenter på en utbildning som enligt Högskolelagen ska vila på vetenskaplig grund och bedrivas i nära samband med forskningen.

Ska man vara riktigt drastisk kan man säga att det vikande förtroendet för forskningen kanske inte har med själva forskningen att göra utan med utbildningen: vi lyckas inte ge studenterna förtroende för forskningen. Det är ett kapitalt misslyckande! Var och en kan väl sedan själva fundera varför det är så.

Men dessutom tycker jag att det känns märkligt att höra kloka personer – varav flera professorer! – i framför allt det första samtalet diskutera frågorna utan att någonsin nämna studenterna och den akademiska utbildningen. Hur kunde de glömma den?

Plånboken ska inte avgöra vem som får studera

Igår söndag skrev förre utrikesministern Jan Eliasson (S) på DN:s debattsida om värdet av avgiftsfrihet även för studenter från länder utanför EU och EES-området. Idag bemöter samma tidnings ledarsida honom och argumenterar för att avgifter införs. Argumentationen är som så ofta i denna fråga svag, och handlar snarast om att vi bör leka följa John. Andra länder inför, och då bör självfallet Sverige följa efter. Att avgifterna i förlängningen kan få betydande samhällsekonomiska konsekvenser sägs det inget om.

För vad DN:s ledarsida inte skriver är hur erfarenheterna ser ut i andra länder där avgifter har införts. I Danmark så minskade antalet utländska studenter mycket kraftigt när avgifter infördes.

Totalt finns i landet ca 13000 studenter som omfattas av förslaget. Huvuddelen, ungefär 70 %, kommer från Asien och ungefär hälften finns inom teknik och naturvetenskap. Inom delar av dessa områden kommer avgifterna att få mycket stora konsekvenser. Inte minst handlar det då om utbildningar inom Informations- och kommunikationsteknologi, utbildningar till vilka det under senare år varit mycket svårt att rekrytera inhemska studenter. Med ett minskat antal studenter kan hela utbildningar i förlängningen hotas.

DN talar för att ett utvecklat stipendiesystem skulle kunna förhindra de negativa konsekvenserna av avgifterna. Men även med ett mycket kraftigt utbyggt stipendiesystem kommer den värsta konsekvensen kvarstå: den som inte kan betala får inte studera. Principen att plånboken avgör vem som får studera borde fått stanna på historiens soptipp.