Vid Vetenskapsrådets, FAS:s, Formas:s och Vinnovas tioårsjubileumskonferens i tisdags menade flera talare att det som mest felas i sektorn är en vettig karriärväg för unga forskare. Det har SULF påpekat länge, inte minst i olika debattartiklar men också i motioner till Sacokongressen och i våra kontakter med sektorspolitiker – inklusive ansvariga ministrar – och andra aktörer. Sedan åtminstone några år talar SUHF:s ordförande Pam Fredman också varmt om frågan, och konferensen antyder att sektorn allmänt tycks ha fattat. Men samtidigt undrar jag om så verkligen är fallet.
Många använder nämligen begreppet ”tenure track”, vilket är engelska och betyder ”på väg mot en tillsvidareanställning”. Jag kan för det första inte riktigt förstå varför tillsvidareanställningar blir mer smakliga för arbetsgivaren om man kallar dem för ”tenure”. För det andra, och det här är viktigare: vad är nytt med sådana anställningar?
Sedan mer än tio är har lärosätena haft möjlighet att anställa biträdande lektorer. Anställningen var, när den infördes, tänkt att ge relativt nydisputerade doktorer chansen att meritera sig vetenskapligt men också när det gäller andra arbetsuppgifter (undervisning och administration) för att efter fullgjord meritering kunna befordras till tillsvidareanställning som lektor.
Anställningsformen biträdande lektor har inte använts i särskilt stor utsträckning. I stället tycks man på lärosätena ha föredragit att antingen tidsbegränsa anställningen i enlighet med tidigare LAS-regler eller – i bästa fall – ha utlyst forskarassistenttjänster. Summan av kardemumman är att lärosätena inte använde möjligheten till ”tenure track” trots att den fanns i högskoleförordningen. Sent ska syndarn vakna.
20 januari 2011
13 januari 2011
13 januari – Betyg som myndighetsutövning
I går meddelades att en utredning föreslår att betyg i ungdomsskolan ska kunna omprövas eftersom betygssättning är att betrakta som myndighetsutövning. Att examination i högskolan är myndighetsutövning vet vi alla. Konstaterandet att betygssättning är myndighetsutövning sätter fingret på en viktig fråga, nämligen den om vilka lärare som ska ha rätt att genomföra denna myndighetsutövning. Rimligen bör inte vem som helst kunna sätta betyg, det borde krävas att man har vissa förutsättningar.
På vissa lärosäten har man därför regeln att examination bara får göras av disputerade tillsvidareanställda. Bra, kan man tycka – tills man inser att det i flera fall betyder att en ensam lärare har examinationsansvar för tusentals studenter på tiotals kurser. Vem tror att det arbetet kan genomföras väl?
Den andra ytterligheten är de lärosäten som saknar regler och där vissa institutioner uppdrar åt undervisande lärare examinera. Bra, för då kommer betygssättningen nära studenten. Men dåligt när man tänker på att en mycket stor andel av dessa lärare är tidsbegränsat anställda.
Naturligtvis är inte tidsbegränsat anställda lärares grundläggande förmåga till undervisning och betygssättning sämre än tillsvidareanställdas. Det vore korkat att tro. Men de har betydligt sämre förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb: de har vanligtvis kort förberedelsetid och sällan möjlighet att ge samma kurs flera gånger (eller i alla fall ingen möjlighet att veta om det blir så), de har inte möjlighet att långsiktigt ingå i undervisningsplaneringen av kringliggande kurser, och de framför allt sällan möjlighet till kompetensutveckling.
Det faktum att examination är myndighetsutövning borde vara tillräckligt för att ge landets lärosäten skäl att tillsvidareanställa en större andel av lärarna.
På vissa lärosäten har man därför regeln att examination bara får göras av disputerade tillsvidareanställda. Bra, kan man tycka – tills man inser att det i flera fall betyder att en ensam lärare har examinationsansvar för tusentals studenter på tiotals kurser. Vem tror att det arbetet kan genomföras väl?
Den andra ytterligheten är de lärosäten som saknar regler och där vissa institutioner uppdrar åt undervisande lärare examinera. Bra, för då kommer betygssättningen nära studenten. Men dåligt när man tänker på att en mycket stor andel av dessa lärare är tidsbegränsat anställda.
Naturligtvis är inte tidsbegränsat anställda lärares grundläggande förmåga till undervisning och betygssättning sämre än tillsvidareanställdas. Det vore korkat att tro. Men de har betydligt sämre förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb: de har vanligtvis kort förberedelsetid och sällan möjlighet att ge samma kurs flera gånger (eller i alla fall ingen möjlighet att veta om det blir så), de har inte möjlighet att långsiktigt ingå i undervisningsplaneringen av kringliggande kurser, och de framför allt sällan möjlighet till kompetensutveckling.
Det faktum att examination är myndighetsutövning borde vara tillräckligt för att ge landets lärosäten skäl att tillsvidareanställa en större andel av lärarna.
10 januari 2011
10 januari - Men glömde de inte något?
Den nya tekniken ger inte bara möjlighet till olika former av distansutbildningar och snabb kommunikation med andra, det finns också möjlighet att se TV-program man missat utan att man själv spelat in programmet. På UR Play kan man följa den utmärkta serien Samtid: Kunskapens krona som man verkligen inte kan beskylla för vare sig ytlighet eller snuttifiering. Jag rekommenderar till exempel avsnittet om Vetenskap och pseudovetenskap från 29 november. Där samtalar flera kloka personer om det sjunkande förtroendet för forskare och forskning och om vad forskare och andra kan göra för att återupprätta allmänhetens förtroende för vår verksamhet.
Men det finns en sak som inte problematiseras i samtalet, och det är definitionen av den ”allmänhet” vars förtroende för forskningen man mätt. Givet att minst hälften av varje årskull gymnasister har påbörjat en akademisk utbildning före 25 års ålder borde allmänheten rimligen bestå av ganska många personer som borde haft närkontakt med vetenskapen helt enkelt genom att de varit studenter på en utbildning som enligt Högskolelagen ska vila på vetenskaplig grund och bedrivas i nära samband med forskningen.
Ska man vara riktigt drastisk kan man säga att det vikande förtroendet för forskningen kanske inte har med själva forskningen att göra utan med utbildningen: vi lyckas inte ge studenterna förtroende för forskningen. Det är ett kapitalt misslyckande! Var och en kan väl sedan själva fundera varför det är så.
Men dessutom tycker jag att det känns märkligt att höra kloka personer – varav flera professorer! – i framför allt det första samtalet diskutera frågorna utan att någonsin nämna studenterna och den akademiska utbildningen. Hur kunde de glömma den?
Men det finns en sak som inte problematiseras i samtalet, och det är definitionen av den ”allmänhet” vars förtroende för forskningen man mätt. Givet att minst hälften av varje årskull gymnasister har påbörjat en akademisk utbildning före 25 års ålder borde allmänheten rimligen bestå av ganska många personer som borde haft närkontakt med vetenskapen helt enkelt genom att de varit studenter på en utbildning som enligt Högskolelagen ska vila på vetenskaplig grund och bedrivas i nära samband med forskningen.
Ska man vara riktigt drastisk kan man säga att det vikande förtroendet för forskningen kanske inte har med själva forskningen att göra utan med utbildningen: vi lyckas inte ge studenterna förtroende för forskningen. Det är ett kapitalt misslyckande! Var och en kan väl sedan själva fundera varför det är så.
Men dessutom tycker jag att det känns märkligt att höra kloka personer – varav flera professorer! – i framför allt det första samtalet diskutera frågorna utan att någonsin nämna studenterna och den akademiska utbildningen. Hur kunde de glömma den?
3 januari 2011
Plånboken ska inte avgöra vem som får studera
Igår söndag skrev förre utrikesministern Jan Eliasson (S) på DN:s debattsida om värdet av avgiftsfrihet även för studenter från länder utanför EU och EES-området. Idag bemöter samma tidnings ledarsida honom och argumenterar för att avgifter införs. Argumentationen är som så ofta i denna fråga svag, och handlar snarast om att vi bör leka följa John. Andra länder inför, och då bör självfallet Sverige följa efter. Att avgifterna i förlängningen kan få betydande samhällsekonomiska konsekvenser sägs det inget om.
För vad DN:s ledarsida inte skriver är hur erfarenheterna ser ut i andra länder där avgifter har införts. I Danmark så minskade antalet utländska studenter mycket kraftigt när avgifter infördes.
Totalt finns i landet ca 13000 studenter som omfattas av förslaget. Huvuddelen, ungefär 70 %, kommer från Asien och ungefär hälften finns inom teknik och naturvetenskap. Inom delar av dessa områden kommer avgifterna att få mycket stora konsekvenser. Inte minst handlar det då om utbildningar inom Informations- och kommunikationsteknologi, utbildningar till vilka det under senare år varit mycket svårt att rekrytera inhemska studenter. Med ett minskat antal studenter kan hela utbildningar i förlängningen hotas.
DN talar för att ett utvecklat stipendiesystem skulle kunna förhindra de negativa konsekvenserna av avgifterna. Men även med ett mycket kraftigt utbyggt stipendiesystem kommer den värsta konsekvensen kvarstå: den som inte kan betala får inte studera. Principen att plånboken avgör vem som får studera borde fått stanna på historiens soptipp.
För vad DN:s ledarsida inte skriver är hur erfarenheterna ser ut i andra länder där avgifter har införts. I Danmark så minskade antalet utländska studenter mycket kraftigt när avgifter infördes.
Totalt finns i landet ca 13000 studenter som omfattas av förslaget. Huvuddelen, ungefär 70 %, kommer från Asien och ungefär hälften finns inom teknik och naturvetenskap. Inom delar av dessa områden kommer avgifterna att få mycket stora konsekvenser. Inte minst handlar det då om utbildningar inom Informations- och kommunikationsteknologi, utbildningar till vilka det under senare år varit mycket svårt att rekrytera inhemska studenter. Med ett minskat antal studenter kan hela utbildningar i förlängningen hotas.
DN talar för att ett utvecklat stipendiesystem skulle kunna förhindra de negativa konsekvenserna av avgifterna. Men även med ett mycket kraftigt utbyggt stipendiesystem kommer den värsta konsekvensen kvarstå: den som inte kan betala får inte studera. Principen att plånboken avgör vem som får studera borde fått stanna på historiens soptipp.
20 december 2010
20 december - Så rätt du tänkt, men det blev fel del II
Jan Björklunds förslag att skapa arbetsro åt forskarna genom färre ansökningar är rätt tänkt: processen kring alla forskningsansökningar är rent kontraproduktiv och medför allt för stora transfereringskostnader. Men att ge färre forskare större resurser är inte det som kommer att skapa bättre förutsättningar för grundforskningen.
”Vi måste våga satsa på spets” är rubriken på artikeln. Intressant nog är det bara tre dagar sedan en artikel på samma debattsida visade att excellenssatsningar inte lett till bättre forskning och fler publiceringar. Jan Björklund borde av den artikeln ha dragit slutsatsen att man måste ompröva själva grunden för forskningsfinansieringen – det räcker inte att byta ordet ”excellens” mot ”spets”.
Efter regeringens lovvärda satsning i förra forskningspropositionen bedrivs ca en procent av världens forskning i Sverige. Om vi fortsatt bara satsar på de miljöer som leds av en handfull kända manliga seniorer kommer vi ganska snart att ha förlorat möjligheten att effektivt följa och tillgodogöra oss den forskning som sker inom andra ämnesområden än dessa. Som Wold, Jordansson och Sandström påpekade kommer det inte ens att leda till fler publiceringar.
Som kunskapsnation måste vår ambition vara större än att vi ska ha några kända universitet och några forskare i världsklass. Vår ambition måste vara att ha forskning av en sådan bredd och sådan klass att vi kan använda och vidareutveckla den forskning som produceras i andra delar av världen. Med mindre ska inte ett rikt land som Sverige låta sig nöjas
”Vi måste våga satsa på spets” är rubriken på artikeln. Intressant nog är det bara tre dagar sedan en artikel på samma debattsida visade att excellenssatsningar inte lett till bättre forskning och fler publiceringar. Jan Björklund borde av den artikeln ha dragit slutsatsen att man måste ompröva själva grunden för forskningsfinansieringen – det räcker inte att byta ordet ”excellens” mot ”spets”.
Efter regeringens lovvärda satsning i förra forskningspropositionen bedrivs ca en procent av världens forskning i Sverige. Om vi fortsatt bara satsar på de miljöer som leds av en handfull kända manliga seniorer kommer vi ganska snart att ha förlorat möjligheten att effektivt följa och tillgodogöra oss den forskning som sker inom andra ämnesområden än dessa. Som Wold, Jordansson och Sandström påpekade kommer det inte ens att leda till fler publiceringar.
Som kunskapsnation måste vår ambition vara större än att vi ska ha några kända universitet och några forskare i världsklass. Vår ambition måste vara att ha forskning av en sådan bredd och sådan klass att vi kan använda och vidareutveckla den forskning som produceras i andra delar av världen. Med mindre ska inte ett rikt land som Sverige låta sig nöjas
Så rätt du tänkt, fast det blev fel del I
I fredags presenterade Jan Björklund sina åsikter om framtidens forskning på DN Debatt: färre ansökningar ska ges större anslag för att skapa arbetsro åt forskarna. Jag har många synpunkter på detta, men det jag först vill ta upp är det konstitutionella perspektivet. Det Björklund aviserar är nya anvisningar till forskningsråden i de regleringsbrev som just nu beslutas av regeringen inför myndigheternas verksamhet 2011.
Jag undrar med vilken rätt utbildningsministern kan ge forskningsråden dessa förändrade direktiv. Såvitt jag kan se fanns inte dessa nya principer för forskningsrådens fördelning av projektmedel med i 2008 års forskningsproposition som riksdagen tog ställning till inför perioden 2009-2012. En förändring av principerna som finns i propositionen borde riksdagens ledamöter få möjlighet att ta ställning till. Det skulle också ha inneburit att förslaget kunnat debatteras öppet inom sektorn.
Nu fanns ju debatten redan när propositionen lades: flera viktiga principer redovisades, men inte i sådan form att riksdagen fick ta ställning till dem - vilket faktiskt ledde till en KU-anmälan. Men det här fanns inte ens med bland det regeringen redovisade att man behövde göra. Det betyder att riksdagen inte tagit ställning till vare sig det som lades fram i propositionen eller till det man nu säger. Man kan tycka att det här är så viktigt att det faktiskt borde lagts fram i riksdagen - och debatterats.
Debatten behövs, för förslaget bygger på den riktiga analysen att forskarna behöver arbetsro och inte ägna tiden åt ansökningar, samt insikten att mer grundforskning behövs. Men tyvärr är Björklunds förslag kontraproduktivt, och kommer inte att öka Sveriges konkurrenskraft. Jag återkommer om detta. Idag nöjer jag mig med att undra om förfaringssättet verkligen kan ifrågasättas även om det är konstitutionellt korrekt.
Jag undrar med vilken rätt utbildningsministern kan ge forskningsråden dessa förändrade direktiv. Såvitt jag kan se fanns inte dessa nya principer för forskningsrådens fördelning av projektmedel med i 2008 års forskningsproposition som riksdagen tog ställning till inför perioden 2009-2012. En förändring av principerna som finns i propositionen borde riksdagens ledamöter få möjlighet att ta ställning till. Det skulle också ha inneburit att förslaget kunnat debatteras öppet inom sektorn.
Nu fanns ju debatten redan när propositionen lades: flera viktiga principer redovisades, men inte i sådan form att riksdagen fick ta ställning till dem - vilket faktiskt ledde till en KU-anmälan. Men det här fanns inte ens med bland det regeringen redovisade att man behövde göra. Det betyder att riksdagen inte tagit ställning till vare sig det som lades fram i propositionen eller till det man nu säger. Man kan tycka att det här är så viktigt att det faktiskt borde lagts fram i riksdagen - och debatterats.
Debatten behövs, för förslaget bygger på den riktiga analysen att forskarna behöver arbetsro och inte ägna tiden åt ansökningar, samt insikten att mer grundforskning behövs. Men tyvärr är Björklunds förslag kontraproduktivt, och kommer inte att öka Sveriges konkurrenskraft. Jag återkommer om detta. Idag nöjer jag mig med att undra om förfaringssättet verkligen kan ifrågasättas även om det är konstitutionellt korrekt.
24 november 2010
Intensiva och inspirerande dagar
Så var två intensiva men inspirerande dagar av förbundskongress över. Dag 1 med tal av Saco:s ordförande Anna Ekström och den ansvariga ministern Jan Björklund (FP), men inte minst också med mer eller mindre långa utskottsförhandlingar. Dag 2 med mycket tidigare morgon än planerat (med förbundsstyrelsemöte som annars var planerat till kvällen dag 1), plenumförhandlingar, besök av universitetskansler Lars Haikola, och plenumförhandlingar igen som avslutades med val av ny styrelse (tackar för förtroendet!).
Många viktiga beslut är fattade, inte minst har ett forskningspolitiskt program fastställts och kongressen tagit ställning för att ändra kongressperioden från 2 år till 3 år, men detta först från 2012. Debatter och några voteringar som sig bör på en kongress, men i de allra flesta frågor en stor enighet och ett viktigt avstamp för den kommande tvåårsperioden!
Många viktiga beslut är fattade, inte minst har ett forskningspolitiskt program fastställts och kongressen tagit ställning för att ändra kongressperioden från 2 år till 3 år, men detta först från 2012. Debatter och några voteringar som sig bör på en kongress, men i de allra flesta frågor en stor enighet och ett viktigt avstamp för den kommande tvåårsperioden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)