20 december - Så rätt du tänkt, men det blev fel del II

Jan Björklunds förslag att skapa arbetsro åt forskarna genom färre ansökningar är rätt tänkt: processen kring alla forskningsansökningar är rent kontraproduktiv och medför allt för stora transfereringskostnader. Men att ge färre forskare större resurser är inte det som kommer att skapa bättre förutsättningar för grundforskningen.

”Vi måste våga satsa på spets” är rubriken på artikeln. Intressant nog är det bara tre dagar sedan en artikel på samma debattsida visade att excellenssatsningar inte lett till bättre forskning och fler publiceringar. Jan Björklund borde av den artikeln ha dragit slutsatsen att man måste ompröva själva grunden för forskningsfinansieringen – det räcker inte att byta ordet ”excellens” mot ”spets”.

Efter regeringens lovvärda satsning i förra forskningspropositionen bedrivs ca en procent av världens forskning i Sverige. Om vi fortsatt bara satsar på de miljöer som leds av en handfull kända manliga seniorer kommer vi ganska snart att ha förlorat möjligheten att effektivt följa och tillgodogöra oss den forskning som sker inom andra ämnesområden än dessa. Som Wold, Jordansson och Sandström påpekade kommer det inte ens att leda till fler publiceringar.

Som kunskapsnation måste vår ambition vara större än att vi ska ha några kända universitet och några forskare i världsklass. Vår ambition måste vara att ha forskning av en sådan bredd och sådan klass att vi kan använda och vidareutveckla den forskning som produceras i andra delar av världen. Med mindre ska inte ett rikt land som Sverige låta sig nöjas

Så rätt du tänkt, fast det blev fel del I

I fredags presenterade Jan Björklund sina åsikter om framtidens forskning på DN Debatt: färre ansökningar ska ges större anslag för att skapa arbetsro åt forskarna. Jag har många synpunkter på detta, men det jag först vill ta upp är det konstitutionella perspektivet. Det Björklund aviserar är nya anvisningar till forskningsråden i de regleringsbrev som just nu beslutas av regeringen inför myndigheternas verksamhet 2011.

Jag undrar med vilken rätt utbildningsministern kan ge forskningsråden dessa förändrade direktiv. Såvitt jag kan se fanns inte dessa nya principer för forskningsrådens fördelning av projektmedel med i 2008 års forskningsproposition som riksdagen tog ställning till inför perioden 2009-2012. En förändring av principerna som finns i propositionen borde riksdagens ledamöter få möjlighet att ta ställning till. Det skulle också ha inneburit att förslaget kunnat debatteras öppet inom sektorn.

Nu fanns ju debatten redan när propositionen lades: flera viktiga principer redovisades, men inte i sådan form att riksdagen fick ta ställning till dem - vilket faktiskt ledde till en KU-anmälan. Men det här fanns inte ens med bland det regeringen redovisade att man behövde göra. Det betyder att riksdagen inte tagit ställning till vare sig det som lades fram i propositionen eller till det man nu säger. Man kan tycka att det här är så viktigt att det faktiskt borde lagts fram i riksdagen - och debatterats.

Debatten behövs, för förslaget bygger på den riktiga analysen att forskarna behöver arbetsro och inte ägna tiden åt ansökningar, samt insikten att mer grundforskning behövs. Men tyvärr är Björklunds förslag kontraproduktivt, och kommer inte att öka Sveriges konkurrenskraft. Jag återkommer om detta. Idag nöjer jag mig med att undra om förfaringssättet verkligen kan ifrågasättas även om det är konstitutionellt korrekt.

Intensiva och inspirerande dagar

Så var två intensiva men inspirerande dagar av förbundskongress över. Dag 1 med tal av Saco:s ordförande Anna Ekström och den ansvariga ministern Jan Björklund (FP), men inte minst också med mer eller mindre långa utskottsförhandlingar. Dag 2 med mycket tidigare morgon än planerat (med förbundsstyrelsemöte som annars var planerat till kvällen dag 1), plenumförhandlingar, besök av universitetskansler Lars Haikola, och plenumförhandlingar igen som avslutades med val av ny styrelse (tackar för förtroendet!).

Många viktiga beslut är fattade, inte minst har ett forskningspolitiskt program fastställts och kongressen tagit ställning för att ändra kongressperioden från 2 år till 3 år, men detta först från 2012. Debatter och några voteringar som sig bör på en kongress, men i de allra flesta frågor en stor enighet och ett viktigt avstamp för den kommande tvåårsperioden!

20 oktober - Verksamhetens behov

I lokala förhandlingar, men också ibland i övergripande sammanhang, säger arbetsgivaren att arbetet måste fördelas efter verksamhetens behov. Jaha. Som om man kunde tänka sig motsatsen, nämligen att arbetet fördelas efter något annat än verksamhetens behov.
”Verksamheten” i fråga är forskning och utbildning av hög kvalitet och med nära samband. Verksamhetens behov torde vara just att kunna uppfylla det senare, det vill säga att kvaliteten är hög och att det finns ett nära samband. Men här klickar det. För när arbetsgivarna säger att arbetstiden ska planeras enligt verksamhetens behov betyder det att arbetstiden ska planeras efter hur mycket fasta forskningsanslag verksamheten har.
Det är nu uttrycket verksamhetens behov blir verkligt intressant. För i någon mån är det naturligtvis så att det fasta forskningsanslaget från regeringen är ett uttryck för hur regeringen vill styra verksamheten, det vill säga vilka behov regeringen tycker att verksamheten har. Och att döma av resursfördelningen gör regeringen bedömningen att balansen i verksamheten kan se olika ut på olika lärosäten, vilket naturligtvis kan vara korrekt. Men kan man tänka sig att verksamheten att bedriva forskning och utbildning på vetenskaplig grund och i nära samband INTE innebär att det finns behov av att lärarna är vetenskapligt aktiva?

18 oktober – Skillnaden blir allt större.

1 januari 2011 träder en ny högskoleförordning i kraft. Där är rätten till prövning för befordran borttagen. Det betyder att det inte längre är den enskilde universitetslärarens utbildning och vetenskapliga och pedagogiska kompetens som ska avgöra om hon/han kan befordras till lektor eller professor. I stället ska lärosätets behov av kompetens avgöra huruvida man tillåter prövning för befordran. Det betyder i klartext att arbetsgivaren kan anse att anställda som utvecklats har för mycket kompetens, en intressant ståndpunkt i sig. Men i och med autonomin så ska lärosätena ha denna frihet att själva bestämma nivån på den önskade lärarkompetensen.

Idag, drygt två månader innan den nya förordningen börjar gälla, har Jan Björklund presenterat lärarlegitimationsreformen. Reformen innebär inte bara vissa kvalitetskrav för anställning av lärare, utan också att den som har licentiatexamen och fyra års erfarenhet ska ha rätt att prövas för befordran.

Medan kraven alltså hårdnar när det gäller lärarkompetens i ungdomsskolan ska högskolan ha rätt att anse att de anställda är överkvalificerade och inte behöver befordran. Dessutom: ungdomsskolans lärare ska ha lärarexamen och legitimation för att få sätta betyg. Men alla krav på anställning av lärare i högskolan försvinner 1 januari. Regeringens politik i synen på lärarnas roll när det gäller utbildningens kvalitet uppvisar tydliga brister på logik.

8 oktober - Seriösa kvalitetsmätningar?

Att SULF varit starkt kritiska mot det kvalitetsutvärderingssystem regeringen i våras lämnade över till riksdagen, och som sedan beslutades, är väl känt. Det är tveksamt huruvida det alls är vettigt att tilldela resurser efter kvalitet, särskilt som kvalitet inte är lätt att vare sig definiera eller mäta entydigt. Det är till och med svårt att på ett relevant sätt jämföra olika kurser och moment inom en och samma utbildning, och att jämföra en kandidatexamen i humaniora med en civilingenjörsexamen ter sig orimligt. Men nu sitter vi med det systemet och det är bara att hoppas på det bästa.

Därutöver annonserar Högskoleverket i senaste numret av Nyheter och debatt att de avser göra studentenkäter. Informationen från dessa enkäter ska användas till studentinformation. Vi är många som välkomnar bättre information till blivande studenter, men jag ser skäl att vara oroad över dessa studentenkäter. De ska nämligen utformas och genomföras av HSV:s informationsavdelning. Inget ont om avdelningen som sådan. Mycket av den information som kommer från HSV är proffsig och genomtänkt. Men i min värld är informationsavdelningen till för just detta: att utforma informationen. Kunskapen om hur man samlar in och utvärderar är väl inte deras specialitet? Fast kanske ser jag spöken i onödan, och är alltför mycket påverkad av mina år som b- och c-uppsatslärare tillsammans med kolleger som till skillnad från mig behärskar metoden. Kanske är det inte alls så svårt som jag tror? Eller?

Regering utan högskoleminister

Så presenterades den nya regeringen och en regeringsförklaring levererades. På ministersidan försvann en högskole- och forskningsminister och istället överfördes frågorna till en utbildningsminister som därmed fick en större och bredare portfölj än någon utbildningsminister haft på länge. Att samma minister nu ska hantera inte bara förskola, grundskola och gymnasium, utan också forskning och högre utbildning, visar på att högskole- och forskningsfrågorna knappast varit i fokus när regeringen skulle sättas samman. För detta har sektorn anledning att känna oro.

Även vad gäller politikens innehåll finns mycket kvar att bevisa. En kvalitetssatsning på den högre utbildningen utlovas i regeringsförklaringen, utan att närmare specificeras. Den för sektorn nya ministern måste visa att detta är mer än ord, att det är en satsning på fler undervisningstimmar för landets studenter, och en satsning som också ger studenterna en forskningsanknuten grundutbildning.