Varför forskning?

I går, den 27 april, lanserade vi SULF:s forskningspolitiska program: Forskningens villkor. Programmet behandlar en rad olika aspekter på forskning, och presenterar också förslag på konkreta åtgärder som skulle kunna stärka och utveckla svensk forskning och göra forskarkarriären mer attraktiv.
Men programmet innehåller också något annat och mer, som sällan finns med i dokument av detta slag. Det handlar om en grundläggande diskussion om vad forskning egentligen är och vilken betydelse en bred och fri forskning har för ett samhälle. Och då handlar det om så mycket mer än att forskningen ska lösa dagsaktuella samhällsproblem eller gynna ekonomisk tillväxt. Det fria kunskapssökandet, som tillåts ske oberoende av politiska, ekonomiska, religiösa och moraliska intressen, utgör i sig ett viktigt inslag i ett demokratiskt samhälle. För ytterst handlar forskning om människans ständiga strävan att förstå sig själv och sin omvärld, och övertygelsen om att detta kunskapssökande kan göra oss till klokare människor och världen till en något bättre värld.
När universitetslärare skriver forskningspolitiska program märks forskningsbakgrunden och den akademiska fostran – innan vi gör något annat går vi till grunden med frågeställningen. Läs programmet, det sätter universitetens verksamhet i ett nytt ljus!

21 april - Lönebildningsperspektiv på befordran till professor

I senaste numret av Universitetsläraren skriver Henrietta Huzell om varför prövning för befordran bör vara en rättighet och inte en möjlighet. Hon har många goda argument. Jag skulle vilja komplettera med ett perspektiv som handlar om hur frågan om befordran ser ut när man ser den i lönebildningstermer – inte minst eftersom ett argument mot att prövningen ska vara en rättighet är att lärosätena inte har råd att betala professorslöner till alla som har kompetensen.

I gällande löneavtal, RALS-T, anges följande grundläggande lönesättningsprincip i § 5: "En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen."

I de fall man har rätt till prövning för professorskompetens brukar den nyblivna professorn följdriktigt få en löneökning, vilket torde uppfylla avtalet väl. Men hur blir det i de fall då det inte finns en rättighet till prövning, och arbetsgivaren nekar en anställd sådan prövning? Inte är det möjligt att kompetensen hos denna lektor därigenom inte kan anses utvecklad? Rimligen är hon eller han lika kompetent som om prövning skulle beviljas. Och om denna kompetens föreligger ska personen ha lön efter sin kompetens oavsett titel. Det är i alla fall vad avtalet säger. Att rätt till prövning skulle innebära för stora lönekostnader är således inte ett hållbart argument.

En annan aspekt är den rena rättvisefrågan. Det är tveksamt om idén att arbetsgivaren ska ge bara vissa utvalda möjlighet att prövas för professorskompetens över huvud taget är förenlig med § 5: "Varje medarbetare ska informeras om på vilka grunder lönen sätts och vad han eller hon kan göra för att påverka sin lön."

Det vill säga: man ska kunna påverka sin lön. Och om man kompetensutvecklat sig måste arbetsgivaren rimligen erkänna detta. Varför då inte ge den befordran man meriterat sig för?

Några lärosäten – till exempel Stockholms universitet – har föredömligt uppträtt som moderna arbetsgivare och skrivit in i sina anställningsordningar att det är en rättighet att prövas för befordran till professor. Andra bör följa efter.

Samma misstag 20 år senare, nu i raketfart

Runt om i landet pågår arbetet med att implementera autonomireformen. På varje lärosäte fattas nya beslut om organisationen och om anställningsordning. Och bråttom är det: några har redan fattat beslut om omfattande ändringar, andra planerar att göra det före sommaren. Processen präglas snarare av viljan att tänka nytt än av eftertänksamhet. Även på de lärosäten som i sina remissvar på Autonomiutredningen svarade att de inte såg något skäl att göra om organisationen planeras förändringar. Naturligtvis kan det tänkas ha funnits ett uppdämt behov av att göra förändringar. Men många av de förändringar som görs när det gäller organisationen hade man kunnat genomföra utan autonomireformen.

Den förändringsvind som nu sveper över högskolan kommer att för alltid förändra vissa saker. Och kanske är det bra. Men spåren förskräcker. Även om man kan ha många synpunkter på slutsatserna i Maciej Zarembas artikelserie i DN är det svårt att inte se likheter mellan de förändringar som svensk skola genomgick i samband med kommunaliseringen och det som nu sker i högskolan.

Jag har i olika sammanhang påpekat att det finns en avsevärd diskrepans mellan utbildningsministerns återreglering av ungdomsskolan och avregleringen av högskolan. Nu är ju reformen genomförd, men lite eftertanke kanske ändå är på sin plats?

Vart tog vetenskapen vägen?

Idag kom ett pressmeddelande från Riksbanken: nya sedlar och mynt är på gång. Sedlarna får helt nya motiv. Fem av sedlarna kommer att prydas av kulturpersonligheter, Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Greta Garbo och Birgit Nilsson. 1000-lappen kommer att prydas av Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare under 50-talet och början av 60-talet. På baksidorna kommer finnas natur- och miljömotiv.

Men vart tog personligheterna och upptäckterna inom vetenskap och teknik vägen? Idag finns såväl Carl von Linné (framsidan av hundralappen) som Christopher Polhem (baksidan av 500-lappen) representerade. Sverige har en stark historia av vetenskapliga upptäckter och tekniska innovationer. Detta borde synas på våra sedlar också framöver.

Anna Ekström lämnar Saco

Anna Ekström har i dag förordnats som generaldirektör för Skolverket. Hon kommer att tillträda sin nya tjänst den 23 maj, då hon också lämnar ordförandeposten i Saco. SULF vill gratulera Anna Ekström till det nya uppdraget, Skolverket till en utmärkt generaldirektör och för Saco:s del beklaga förlusten av en stark och drivande ordförande. Se presskonferens via regeringens webbplats.

Tre meningar

I höstas skrev jag i Universitetsläraren nr 16 en ledare om alliansens regeringsförklaring. Fyra meningar i det 27-sidiga dokumentet handlade om forskning och högre utbildning. Det var allt. I dag skriver socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och partiets nye ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich på DN Debatt om socialdemokraternas framtida ekonomiska politik. Hur ser då den nyvalda partiledningens ”regeringsförklaring” ut? Ja, när det gäller området högre utbildning och forskning, statens största enskilda utgiftspost, är budskapet precis lika kortfattat och löftena precis lika svepande som hos de politiska motståndarna. ”Det krävs investeringar i forskning och utbildning som ökar förädlingsvärdet inom de växande tjänstebranscherna”. ”Kvaliteten inom hela utbildningssystemet behöver stå i fokus”. ”Antalet unga som skaffar sig eftergymnasial utbildning - från högskola till KY-utbildningar - måste öka”. Framtiden får utvisa om socialdemokraterna under sin nyvalde ledare kommer vara beredda att betala för att de vaga målformuleringarna ska bli verklighet.

17 mars – Forskarna är oense

I dagens DN skriver Jenny Jewert om forskarnas roll i debatten med anledning av att SLU-forskare kommer till olika slutsatser om hur den svenska vargstammen bäst ska bevaras stark och frisk. En av hennes poänger är att naturvetenskapliga forskares resultat inte alltid landar ”i en politiskt fungerande kontext” och att de därför inte får någon effekt. Naturligtvis har hon rätt. Det är ganska självklart att ett forskningsresultat inte rakt av kan vara grund för ett politiskt beslut eftersom ett sådant också måste ta in andra aspekter. Och forskare av alla slag måste ge sig in i debatten, det är deras uppgift, men de måste också inse att den politiska debatten inte är detsamma som den vetenskapliga diskussionen. Om detta finns det sannolikt stor samsyn mellan oss som tycker att forskningen bör föras ut i samhället.

En mer intressant fråga gäller själva grundförutsättningen för att forskningen ska göra nytta – nämligen just att forskare är oense. Det betyder nämligen att man angriper ett problem från olika håll och/eller med olika metoder, eller ännu bättre; att ett gammalt tänkesätt utmanas och att vetenskapen är på väg att göra nya insikter.

Det blir svårt att använda forskningsresultaten i den politiska debatten om inte forskarna förklarar varför de är oeniga så att både allmänhet och politiker förstår. Men ännu bättre vore om alla högskoleutbildningar faktiskt var tillräckligt vetenskaplig för att studenterna ska förstå hur vetenskapen fungerar. Då skulle varje examinerad student förstå hur man kan vetenskapliga rön i sitt arbete och därmed skulle forskningen skulle göra stor samhällsnytta i alla sektorer.