30 juni - En rötmånadshistoria?

Man kunde tro att det är en rötmånadshistoria, men enligt Dagens eko föreslår Svenskt näringsliv på fullt allvar sänkt studiestöd för studenter som läser humaniora eftersom det inte lönar sig. Det är i och för sig riktigt, men varför lönar det sig inte – varför är det svårare för humanister att få jobb? Skälen är tre (utan inbördes rangordning):

- Lärosätena är dåliga på att tala om för studenterna vad de kan och hur de skulle kunna presentera sig på arbetsmarknaden.
- Lärosätena är dåliga på att tala om för arbetsmarknaden vad humanisterna (och en del andra studenter också, för den delen) kan och hur de kan bidra på en arbetsplats.
- Svenska arbetsgivare är dåliga på att tänka i nya banor.

Ja, Sverige behöver fler ingenjörer (ta bort studieavgifterna för tredjelandsstudenter!). Men starka växande områden är musikindustrin, upplevelseindustrin, turistnäringen och tjänstesektorn. För fortsatt utveckling behövs fler humanister med skarpt vetenskapligt tänkande, inte färre.

15 juni – Lämplighetstest för utbildningsministrar?

Igår presenterade Jan Björklund två utredningar som han tror ska stärka läraryrket. I det ena fallet, när det gäller fler lektorer i ungdomsskolan, är utredningen välkommen. Hindren för att bli lektor är alldeles för stora. Hoppas att utredaren inser att det kommer att bli en kostsam reform, för många av hindren är direkt ekonomiska.

När det gäller den andra utredningen, nämligen lämplighetstester för blivande lärare, är det dock mer tveksamt huruvida det kommer att stärka läraryrket. För det första innebär det att blivande lärare återigen behandlas annorlunda än andra studenter. Dessutom sänker det lärarutbildningens status eftersom denna utbildning till skillnad från alla andra utbildningar inte bedöms kompetent att för det första utbilda och genom utbildning förändra och för det andra underkänna de studenter som inte klarar kraven. Varför skiljer sig lärarutbildningen från andra i det sammanhanget? Är det rimligt?

Kanske skulle det vara rimligare med en lämplighetstest för utbildningsministrar. Ett grundkrav vore kunskap om hela utbildningssystemet och inte bara om delar av det. Ett annat vore att ministerns ideologi inte spretade. För det spretar när man centralstyr ungdomsskolan och dess lärare, men samtidigt släpper högskolesektorn fri att fatta beslut om anställningsordningar som allvarligt hotar kvaliteten på samtliga högskoleutbildningar.

31 maj 2011 - Hemma på min gata i stan-argument

Som forskare har de flesta av oss en ryggmärgsreaktion mot det som med hänvisning till Stina i Saltkråkan kallas för hemma på min gata i stan-argument. Ett annat, kanske mer vetenskapligt sätt att tala om företeelsen är att kalla den anekdotisk evidens. Begreppet täcker bevis eller argument som är baserade på engångsiakttagelser eller subjektiva, icke vetenskapligt prövade upplevelser. Jag brukar då och då konstatera att även den mest välmeriterade forskare som håller strikt på den vetenskapliga stringensen i sitt yrke ändå vid kaffebordet kan anta att den här sortens argument och bevis faktiskt är underbyggda resonemang, i dagligt tal kallade sanningar.

När det gäller autonomireformens genomförande på landets lärosäten har jag själv funnit skäl att grunna över vilka slutsatser man kan dra av den flora av anekdotisk evidens, eller ”hemma på mitt lärosäte”-berättelser, eller kanske ännu värre ”högskoleverket/departementet/SUHF har sagt”-argument och -bevis som just nu sprids över landet. Jag grunnar inte över sanningshalten: jag tror att det som de flesta uppgiftslämnare berättar faktiskt har sagts. Det jag grunnar över är vad alla dessa berättelser om konstiga, illa underbyggda argument och resonemang säger om våra lärosäten och deras kunskap som organisationer. Det som berättas handlar om representanter för lärosätesledningar/-förvaltningar som säger saker som att:


”Högskoleverket vill inte att vi har fakultetsnämnder.”

”Högskoledirektörens arbetsuppgifter är ändrade i högskoleförordningen.”

”SUHF har sagt att vi inte får ha kvar befordran till professor” (alt. ”Alla universitet har tagit bort rätten till prövning.”)

”Arbetsgivarverket säger att lärosätet inte själv kan bestämma att postdoktorer är lärare.”

”Alla universitet har skapat linjeorganisationer.”


Vad säger dessa påståenden? Att kunskapen på sina håll är låg? Eller att man använder fula debattknep? Eller att man bygger de organisationsförändringar man tror sig tvingade (bara det är ju konstigt!) att genomföra på något annat än en genomtänkt idé om vad man vill åstadkomma?

Vi bidrar gärna!

I en artikel på DN Debatt i går presenterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) en satsning på forskning om hur kvaliteten i det svenska utbildningsväsendet ska kunna höjas. Det är ett bra och lovvärt initiativ, och vi i SULF bidrar mer än gärna till det arbetet. För det är ju faktiskt i stor utsträckning förbundets medlemmar som ska åstadkomma den efterfrågade kvalitetshöjningen, när det gäller den högre utbildningen. Och vi vet redan nu vad som behövs. De senaste decenniernas resursurholkning måste brytas genom en betydande ekonomisk satsning på grundutbildningen, som gör att studenterna får mer lärarledd tid och att denna tid håller hög kvalitet, genom att lärarna ges möjlighet till för- och efterarbete. Dessutom måste forskningsfinansieringssystemet reformeras så att de lärare som är aktiva i grundutbildningen ges möjlighet att vara vetenskapligt aktiva och därmed kunna erbjuda studenterna en utbildning som vilar på aktuell, vetenskaplig grund. Vi har fler förslag på vad som skulle kunna göras, och vi utgår från att också vi får vara med i diskussionen om vad som behövs för ”att göra svensk utbildning bättre”.

Varför forskning?

I går, den 27 april, lanserade vi SULF:s forskningspolitiska program: Forskningens villkor. Programmet behandlar en rad olika aspekter på forskning, och presenterar också förslag på konkreta åtgärder som skulle kunna stärka och utveckla svensk forskning och göra forskarkarriären mer attraktiv.
Men programmet innehåller också något annat och mer, som sällan finns med i dokument av detta slag. Det handlar om en grundläggande diskussion om vad forskning egentligen är och vilken betydelse en bred och fri forskning har för ett samhälle. Och då handlar det om så mycket mer än att forskningen ska lösa dagsaktuella samhällsproblem eller gynna ekonomisk tillväxt. Det fria kunskapssökandet, som tillåts ske oberoende av politiska, ekonomiska, religiösa och moraliska intressen, utgör i sig ett viktigt inslag i ett demokratiskt samhälle. För ytterst handlar forskning om människans ständiga strävan att förstå sig själv och sin omvärld, och övertygelsen om att detta kunskapssökande kan göra oss till klokare människor och världen till en något bättre värld.
När universitetslärare skriver forskningspolitiska program märks forskningsbakgrunden och den akademiska fostran – innan vi gör något annat går vi till grunden med frågeställningen. Läs programmet, det sätter universitetens verksamhet i ett nytt ljus!

21 april - Lönebildningsperspektiv på befordran till professor

I senaste numret av Universitetsläraren skriver Henrietta Huzell om varför prövning för befordran bör vara en rättighet och inte en möjlighet. Hon har många goda argument. Jag skulle vilja komplettera med ett perspektiv som handlar om hur frågan om befordran ser ut när man ser den i lönebildningstermer – inte minst eftersom ett argument mot att prövningen ska vara en rättighet är att lärosätena inte har råd att betala professorslöner till alla som har kompetensen.

I gällande löneavtal, RALS-T, anges följande grundläggande lönesättningsprincip i § 5: "En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen."

I de fall man har rätt till prövning för professorskompetens brukar den nyblivna professorn följdriktigt få en löneökning, vilket torde uppfylla avtalet väl. Men hur blir det i de fall då det inte finns en rättighet till prövning, och arbetsgivaren nekar en anställd sådan prövning? Inte är det möjligt att kompetensen hos denna lektor därigenom inte kan anses utvecklad? Rimligen är hon eller han lika kompetent som om prövning skulle beviljas. Och om denna kompetens föreligger ska personen ha lön efter sin kompetens oavsett titel. Det är i alla fall vad avtalet säger. Att rätt till prövning skulle innebära för stora lönekostnader är således inte ett hållbart argument.

En annan aspekt är den rena rättvisefrågan. Det är tveksamt om idén att arbetsgivaren ska ge bara vissa utvalda möjlighet att prövas för professorskompetens över huvud taget är förenlig med § 5: "Varje medarbetare ska informeras om på vilka grunder lönen sätts och vad han eller hon kan göra för att påverka sin lön."

Det vill säga: man ska kunna påverka sin lön. Och om man kompetensutvecklat sig måste arbetsgivaren rimligen erkänna detta. Varför då inte ge den befordran man meriterat sig för?

Några lärosäten – till exempel Stockholms universitet – har föredömligt uppträtt som moderna arbetsgivare och skrivit in i sina anställningsordningar att det är en rättighet att prövas för befordran till professor. Andra bör följa efter.

Samma misstag 20 år senare, nu i raketfart

Runt om i landet pågår arbetet med att implementera autonomireformen. På varje lärosäte fattas nya beslut om organisationen och om anställningsordning. Och bråttom är det: några har redan fattat beslut om omfattande ändringar, andra planerar att göra det före sommaren. Processen präglas snarare av viljan att tänka nytt än av eftertänksamhet. Även på de lärosäten som i sina remissvar på Autonomiutredningen svarade att de inte såg något skäl att göra om organisationen planeras förändringar. Naturligtvis kan det tänkas ha funnits ett uppdämt behov av att göra förändringar. Men många av de förändringar som görs när det gäller organisationen hade man kunnat genomföra utan autonomireformen.

Den förändringsvind som nu sveper över högskolan kommer att för alltid förändra vissa saker. Och kanske är det bra. Men spåren förskräcker. Även om man kan ha många synpunkter på slutsatserna i Maciej Zarembas artikelserie i DN är det svårt att inte se likheter mellan de förändringar som svensk skola genomgick i samband med kommunaliseringen och det som nu sker i högskolan.

Jag har i olika sammanhang påpekat att det finns en avsevärd diskrepans mellan utbildningsministerns återreglering av ungdomsskolan och avregleringen av högskolan. Nu är ju reformen genomförd, men lite eftertanke kanske ändå är på sin plats?