Bland de tråkigaste inslagen i forsknings- och utbildningsdebatten är när inläggen förespråkar en rent instrumentell syn på verksamhetens roll i samhället. Det kan vara fråga om att se utbildningen som en sorteringsmaskin där studenterna ska in i ena ändan och ut i den andra med en uppsättning kunskaper och kompetenser perfekt avpassade för ett visst yrke hos en viss arbetsgivare. Häromåret i Almedalen hävdade till exempel en paneldeltagare vars namn jag gudskelov glömt att högskoleutbildningarna borde innehålla mer träning i att använda Excel, för det behövs i arbetslivet. Andra gånger hör man företrädare för den traditionella tillverkningsindustrin (dock inte alla sådana, gudskelov) kräva att all forskning ska vara samhällsnyttig i meningen möjlig att på kort sikt omsätta i patent och nya saker för företagen att tillverka.
Under de senaste dagarna har Almega och Svenskt näringsliv givit uttryck för en sådan instrumentell syn på utbildning och forskning. Jag skulle naturligtvis kunna skriva genmälen själv. Men jag tänker idag nöja mig med att länka till andra som skrivit klokt i sammanhanget: Beatrice Högå och Elisabeth Gehrke från SFS talar för bättre utbildning och den anonyma men intressanta bloggen Akademisk frihet tar sig an forskningens roll i samhället. Läs dem!
Intressanta tankar! Har skrivit lite på samma tema här;
SvaraRaderahttp://v-a.se/2011/03/den-heta-debatten-om-forskningens-samhallsnytta/ och här också:
http://v-a.se/2011/02/bygg-kunskapssamhallet-med-dialog/