I dagens DN skriver Jenny Jewert om forskarnas roll i debatten med anledning av att SLU-forskare kommer till olika slutsatser om hur den svenska vargstammen bäst ska bevaras stark och frisk. En av hennes poänger är att naturvetenskapliga forskares resultat inte alltid landar ”i en politiskt fungerande kontext” och att de därför inte får någon effekt. Naturligtvis har hon rätt. Det är ganska självklart att ett forskningsresultat inte rakt av kan vara grund för ett politiskt beslut eftersom ett sådant också måste ta in andra aspekter. Och forskare av alla slag måste ge sig in i debatten, det är deras uppgift, men de måste också inse att den politiska debatten inte är detsamma som den vetenskapliga diskussionen. Om detta finns det sannolikt stor samsyn mellan oss som tycker att forskningen bör föras ut i samhället.
En mer intressant fråga gäller själva grundförutsättningen för att forskningen ska göra nytta – nämligen just att forskare är oense. Det betyder nämligen att man angriper ett problem från olika håll och/eller med olika metoder, eller ännu bättre; att ett gammalt tänkesätt utmanas och att vetenskapen är på väg att göra nya insikter.
Det blir svårt att använda forskningsresultaten i den politiska debatten om inte forskarna förklarar varför de är oeniga så att både allmänhet och politiker förstår. Men ännu bättre vore om alla högskoleutbildningar faktiskt var tillräckligt vetenskaplig för att studenterna ska förstå hur vetenskapen fungerar. Då skulle varje examinerad student förstå hur man kan vetenskapliga rön i sitt arbete och därmed skulle forskningen skulle göra stor samhällsnytta i alla sektorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar