Vid Vetenskapsrådets, FAS:s, Formas:s och Vinnovas tioårsjubileumskonferens i tisdags menade flera talare att det som mest felas i sektorn är en vettig karriärväg för unga forskare. Det har SULF påpekat länge, inte minst i olika debattartiklar men också i motioner till Sacokongressen och i våra kontakter med sektorspolitiker – inklusive ansvariga ministrar – och andra aktörer. Sedan åtminstone några år talar SUHF:s ordförande Pam Fredman också varmt om frågan, och konferensen antyder att sektorn allmänt tycks ha fattat. Men samtidigt undrar jag om så verkligen är fallet.
Många använder nämligen begreppet ”tenure track”, vilket är engelska och betyder ”på väg mot en tillsvidareanställning”. Jag kan för det första inte riktigt förstå varför tillsvidareanställningar blir mer smakliga för arbetsgivaren om man kallar dem för ”tenure”. För det andra, och det här är viktigare: vad är nytt med sådana anställningar?
Sedan mer än tio är har lärosätena haft möjlighet att anställa biträdande lektorer. Anställningen var, när den infördes, tänkt att ge relativt nydisputerade doktorer chansen att meritera sig vetenskapligt men också när det gäller andra arbetsuppgifter (undervisning och administration) för att efter fullgjord meritering kunna befordras till tillsvidareanställning som lektor.
Anställningsformen biträdande lektor har inte använts i särskilt stor utsträckning. I stället tycks man på lärosätena ha föredragit att antingen tidsbegränsa anställningen i enlighet med tidigare LAS-regler eller – i bästa fall – ha utlyst forskarassistenttjänster. Summan av kardemumman är att lärosätena inte använde möjligheten till ”tenure track” trots att den fanns i högskoleförordningen. Sent ska syndarn vakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar